Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vrister
SSE SUSSIE [UI
dd
gå längre. Om männen vilja anse oss som små duk-
tiga kamrater, så böra vi vara nöjda, ty sådan tror
jag naturens mening är. Att en och annan qvinna
— en eller par i hvarje århundrade — höjer sig upp
öfver mängden, det förändrar ingenting för oss alla
andra, genomsnittsmenniskor.
Allt upphöjande af kvinnoarbetet, såsom sådant,
var henne motbjudande; först när kvinnans arbete
bedömdes opartiskt såsom männens, först när kvin-
norna på sig själfva stälde samma anspråk som
männen ställa på hvarandra i fråga om samvets-
grant, produktivt arbete, först då ansåg hon att
det kunde bli tal om jämlikhet. Att bli bedömd
som författare, med hänsyn till att hon var kvinna,
framkallade hos Ernst Ahlgren en harm, äfven då
omdömet var lofordande, som inför en förolämpning.
Och gent emot det kvinligt konstnärliga fusket var
hon själf en lika omild domare, som den gamle
lektorn i skizzen En grobian.
Denna Ernst Ahlgrens arbetsmoral satt ända
ut i fingerspetsarne; den gaf sig uttryck till och
med i själfva hennes manuskript, hvilka röjde skön-
hetssinne och samvetsgrannhet i hvarje liten detalj,
och där den pärlrunda, fasta handstilen flöt så
jämn och klar. Äfven i detta afseende präglade sig
Ernst Ahlgrens inre utveckling i det yttre. Hennes
tidigare handstil var tydlig, men nästan barnslig
och icke alls ovanlig; ju mer hon under skrifvandet
blef herre öfver innehåll och form, ju mera reste
sig handstilen upp, blef bred och kraftig, med en
RA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
