- Project Runeberg -  Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid /
4

(1931-1932) [MARC] Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Iskanten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

lägga sig i forsåt för de väldiga hjordarna av
nordlandens vilda hornboskap.

Hela kulturen — och därmed mena vi allt som
människor uppfinna och utföra för att förbättra sina av
naturen givna villkor — präglas av denna på djurfångst
inriktade verksamhet. Så gott som alla deras vakna
tankar och alla deras drömmar röra sig härom. Deras
största glädje är ett rikt jaktbyte, deras största sorg är att
misslyckas på jakten, deras ängslan är, att jaktbytet skall
undgå dem, deras hopp att det skall komma tillbaka igen.
Deras hjältar äro de, som äro starkare, uthålligare och
lyckligare än andra på jakten. Deras mest beundrade
snillen äro de, som göra någon uppfinning, varigenom
jakten blir lättare eller mera givande. Det vackraste
de veta är ett isflak, fullt av sälar eller ett trångt pass,
där en tusenhövdad renhjord tränger sig fram — det
fulaste de kunna drömma om är ett land utan ren, ett
hav utan säl, en sjö utan fisk. Människan värderas bara
som jägare — åtminstone mannen. Hos kvinnan är det
väl redan nu en del andra egenskaper som värderas —
skönhet, moderlighet och huslig duglighet, vilket på
detta stadium väl betyder förmågan att alltid ha något
i grytan, när mannen kommer hem från jakten, hur
hon sen lyckats skaffa eller spara ihop det.

När sådana människor inte äro upptagna av att jaga
eller fiska, är det allenast av två anledningar: antingen
har någon naturens nyck stängt av tillgången på
villebråd, så att man svälter, eller har man sådant överflöd
på det, att man bara kalasar. Det senare inträffar nästan
regelbundet någon tid varje år; om vintern, efter den
stora höstjakten på ren och innan jakten på isen efter
säl kan begynna, unnar naturen ofta de arktiska
människorna en rastetid. På andra håll kan den komma om
sommaren efter ett rikt vårfiske och medan bären äro
mogna. Sådant beror ju på naturförhållandena, som växla
från trakt till trakt. Men svälten — den vet man aldrig,

när den kommer. Det behövs bara, att någon säsong
slår fel — att isen fryser så fast och så långt ut till havs,
så ingen orkar ut till sälens vistelseorter, eller att
renhjordarna decimerats av svält på sina vinterbeten, så
att de ej komma, när de äro väntade, eller att
väderleken under våren är så sträng, att man kvarhålles i
vinterlägret längre, än förråden vilja räcka. När sådant
inträffar, finns det ingen hjälp för de arktiska människorna.
Naturen har gett dem rikligt, men bara en rätt åt
gången. Tar den slut i otid, finns ingenting att tillgripa
som ersättning. Det är inte, som för invånarna i sydliga
luftstreck, möjligt att äta bark och rötter, blad och
knoppar, insekter och maskar, när den egentliga maten
tryter. Det finns inte det minsta reservförråd att ta
till. Döden tar alla — de gamla och de små barnen
först, sedan de klenare bland de vuxna, till sist också
de kraftigaste, om inte läget har ändrats i tid.

Märkligt mångsidiga och väl uttänkta äro de nutida
arktiska folkens jakt- och fiskemetoder. Och det
underliga är, att de synas vara så gamla, att en hel mängd av
dem gå tillbaka till istiden och ha tillämpats redan när
gränsen för det arktiska området gick tvärs över
Mellaneuropa. Pilar av olika slag, harpuner och olika slags
ljuster och fiskespjut, lansar och kastspjut, tydligt
avpassade för olika slags byte, liksom flänsknivar och
andra redskap för bytets tillvaratagande vittna både
på kontinenten och hos oss redan i den älsta stenåldern
om, hur väl förberedda Sverges första invånare voro,
när de kommo hit för att leva nedanför inlandsisens
rand.

Det var säkert ingen stor befolkning, som på detta
sätt livnärde sig i det arktiska eller halvarktiska Sverge.
Men vi ha all anledning att förmoda, att de släkten,
som växte upp här, voro livskraftiga och intelligenta,
så som för övrigt de bästa av de nuvarande arktiska
folken ännu äro.

4

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Apr 23 23:58:38 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0012.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free