Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den svenska historiens gryning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelade Inte ens dessa någon roll annat än som
producenter av ull och yllevaror, präktig boskap och slavar. Deras
grannar i öster och norr, som med ett gemensamt namn
kallades germaner, hade man föga intresse för. Sedan
några stammar av dessa vilda folkslag, kimbrer och
teutoner, under en kort tid satt skräck i Italien, men
lyckligen nedslaktats av den romerska republikens arméer,
kände man sig ha avfärdat dem, ungefär så som
engelsmännen i Egyten, en gång överrumplade av Sudans vilda
krigarhorder på 1880-talet, definitivt gjorde slut på denna
fara genom ett väl förberett och skoningslöst genomfört
fälttåg, som slutade i en grundlig nedslaktning av de
praktiskt taget försvarslösa barbarerna.
I olikhet mot sudaneserna visade sig dock germanerna i
stånd att komma igen. Cæsar, alla tiders störste fältherre,
som beslöt att tukta dem, lyckades visserligen tränga dem
tillbaka från Rhen, men lärde dem tydligen en hel del, bl.
a. romersk härorganisation och nyttan av politisk
sammanhållning. Augustus skickade sin fältherre Varus, som
med stor framgång hjälpt Herodes att tukta envisa judar
i Galiléen och Judéen (detta hände i Jesu barndom) med
flera legioner till det fria Germanien; där bar det sig inte
bättre, än att germanerna, som i all hemlighet fått ihop en
stor och förstklassig här, under cheruskerkonungen
Ar-minius’ ledning massakrerade den stolta romerska hären
i en stor skog, Teutoburgerskogen. Det var kanske det
svåraste nederlag som Rom lidit sedan Hannibals dagar
— åtminstone mot någon utländsk fiende.
Norr om Donau och öster om Rhen stannade sedan de
romerska örnarna i stort sett. De kommo aldrig långt in
i det som nu är Tyskland. Tidvis fingo de dra sig längre
tillbaka, tidvis gingo de fram igen.
Men de tyska germanerna lugnade sig åtminstone och
slutade småningom att anfalla kejsardömet. Värre var det
längre österut från Ostpreussen till Rumänien (om vi se på
våra nuvarande kartor). Där pågingo oavbrutet de
besynnerligaste folkrörelser. Gång på gång — anledningarna
veta vi föga om — ända från vår tideräknings början, ja
troligen även tidigare, flyttade hela folk på sig, rullade
fram som ett lämmeltåg över de breda slätterna, hejdades
varken av berg eller strömmar, slogos med alla, som voro
i vägen, segrade eller blevo besegrade. Varifrån dessa
folkböljor utgingo, vad som gav första stöten — det veta
vi inte. Det rör sig om mycket stora sammanhang, så
mycket börjar man ana — om rörelser, som omfattat folk av
de mest skilda stammar och raser, ända från Kinas
gränser och kanske ändå längre bort.
Men för vår del kunna vi nöja oss med att konstatera,
att Sverges befolkning också berördes av den väldiga
oron. Från Sverge härstammade, därom är man sedan
gammalt enig, goternas skaror, som redan före Kristi
födelse tagit land i Ostpreussen och som utsträckte sitt
välde åt sydost, så att de omkring år 200 e. Kr. hade
hunnit ända ned till Svarta havet.
I hela sydöstra Europa fanns på den tiden lika litet
någon fast gräns som det fanns 1700 år senare, när Karl
XII låg där nere och försökte föra en nationell politik
med saporogiska kosacker, tartarer och turkar som
medspelare. Att han misslyckades, veta vi. Tiden var ännu
inte mogen. Först Katarina II och hennes efterträdare
lyckades få någon fason på detta gränslösa och oformliga
rike, och något bättre reda med gränserna blev det
särskilt sedan Turkiet tvingats att börja ordna sig som
en europeisk stat och även Rumänien bildat en
organiserad enhet. Det är då inte så oförklarligt, att nordiska
folk kunde segra och bilda tillfälliga riken här nere, där
egentligen marken alltid varit herrelös. Underligare är,
att de, såsom fornfynden tydligt visa, lyckades hålla hela
vägen mellan Östersjön och Svarta havet — genom
Polen, Schlesien och östpreussen — öppen under långa tider.
Så var dock faktiskt förhållandet. En man kunde resa
från Gotland eller Götaland (goternas gamla hemländer)
ända ned till Svarta havet genom länder, där
åtminstone de styrande talade hans språk och kände sig som hans
stamfränder. En östgötabondes son kunde på den tiden
räkna på bekantas och fränders hjälp i Sydryssland, om
han hade lust att emigrera, ungefär som han nu för tiden
kan räkna med att ha ett stöd hos bekanta och släktingar
i Minnesota.
Massor av romerska silvermynt på ungefär en 25-örings
storlek — denarer — ligga i svensk jord, särskilt på
Gotland och Öland. Endast på Gotland ha hittats mer än
5,000 sådana mynt, därav den övervägande massan
präglad under 2:a århundradet e. Kr. De anses ha kommit hit
huvudsakligen genom fredliga förbindelser med och
genom goterna. Först när förhållandet mellan dessa och
romarna blev sämre fram på 200-talet, sinade denna ström.
Ungefär samtidigt stängdes också en annan väg, tvärs
över mellersta Tyskland till markomannernas
blomstrande germanrike i Böhmen, som under hela två hundra år
stått i livlig och fredlig kontakt med romarna och
utvecklat en rik och blomstrande kultur. Även här blev det krig
mellan germaner och romare omkring år 200, och sedan
återställdes aldrig den gamla freden på denna front, så
länge romerska kejsardömet varade.
En tredje väg — den varaktigaste, om också inte den
mest givande — hade svenskarna ut till den stora
kulturvärlden. Det var sjövägen över Östersjön och Bälten ned
till Slesvig — kanske redan nu tvärs över södra Jylland
och vidare utmed Nordsjökusten ned till
Rhenmynningar-na. Romerska flottor beforo under kejsartidens första
århundrade Nordsjön, och de under romerskt välde stående
keltiska och germanska folken i nuvarande Frankrike,
Belgien och Holland voro av gammalt kända som dugliga
sjöfarare, som säkert hittade till västra Jylland — den tidens
bärnstenskust — och ttoligen även vågade runda Skagen.
Ett danskt fartygsfynd, båten från Hjortspringkobbel
på ön Als, som säkerligen redan är byggd på förromersk
tid, bevisar, att nordborna vid det här laget voro väl i
stånd att befara åtminstone kustfarlederna och sunden,
var som helst mellan Kanalen och Kvarken, mellan
Oslo-fjorden och Rigaviken.
På detta sätt öppnade sig världen åt flera håll för
svenskarna vid tiden för Kristi födelse. Den gamla isoleringen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
