Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Svearnas rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SVEARNAS RIKE
Enligt greken Prokopios, som inhämtade sina
kunskaper om Sverige under goterkrigen i Italien vid mitten
av 500-talet, var »Tule» en väldig ö, bebodd av tretton
stammar, var och en under sin egen konung. Om också
inte siffran skulle vara exakt, stämmer uppgiften dock
sannolikt minst lika väl med den tidens politiska
förhållanden i Sverge och Norge, som Tacitus’ 400 år äldre
uppgift om svionernas starka, av en enväldig konung styrda
rike. Det är inte ens sannolikt, att de två uppgifterna
betyda att någon större förändring skett på dessa 400 år.
Ty Tacitus’ svioner behöva icke ha varit mer än ett av de
många självständiga folken här uppe, om också säkert
ett av de största.
Det råder intet tvivel om, att svearna sedan gammalt
bodde i landskapen kring Mälaren. Med dåvarande
förhållanden — vattnet stod tiotals meter högre än nu —
voro de, även om de bodde inne i Uppland och
Västmanland, i hög grad ett sjöfolk, långt mer vana vid och
inrättade på sjöfärder än t. ex. det inre Väster- och
Östergötlands eller det småländska inlandets bebyggare,
»gau-tarna» och deras grannfolk. Härtill kommer, att svearna
säkerligen sedan mycket gammal tid koloniserat nedre
Norrland — av flera fynd att döma också stora sträckor
av övre Norrlands kustland, där väl, som senare, fisket,
säljakten och pälshandeln (med lappar, finnar, ester och
folk från norra Ryssland) utgjorde en stark lockelse.
Handels- och jaktfärder tvärs över och längs efter
Bottniska viken, Ålandshav och angränsande delar av
Östersjön och Finska viken voro, av fornfynden att döma,
ingen ovanlighet för svearna redan långt före
folkvand-ringstiden. Livliga förbindelser mellan Uppland och
Gotland känneteckna, tycks det, i särskilt hög grad senare
delen av 500-talet och det följande århundradet och tyda
rent av på, att sveaväldet omkring 550 hade erövrat den
rika ön.
Fornsagorna vittna, tillsammans med de svårtydda
besked, som fornfynden lämna, om att svearnas erövring av
Gotland inte är någon enastående företeelse under denna
tid. I en forneuropeisk hjältedikt, Beowulf, som skildrar
tilldragelser från 500-talet — i något fall fullt bevisliga
historiska fakta — skymta väldiga strider mellan
»gea-tas», ett folk som av de flesta forskare anses vara
västgötarna, och svearna, bland vilkas konungar nämnas
flera, som långt senare förekomma i de isländska sagorna
om Ynglingaätten, Egil, Ottar och Adils.
En grupp av fornlämningar tycks särskilt ägnad att
hugfästa dessa strider. På många ställen i Svealand och
i Götalandskapen, särskilt i kusttrakterna av
Östergötland och Tjust, på Öland och Gotland ligga »fornborgar»
på bergen. De bestå vanligen av stenvallar, som försvåra
tillträdet till någon av naturen väl skyddad bergstopp.
Den största och mäktigaste av alla är »Torsburgen» på
Gotland, där de i genomsnitt över 5 m. höga vallarna
utgöra en sammanlagd sträcka av 1,5 km. De flesta
fornborgar äro icke så stora och imponerande som denna, om
vilken den medeltida »Gutasagan» berättar, att den en
gång i forntiden anlades av en stor skara gutar, vilka
genom folkets beslut skulle tvingas att utvandra för att
lindra den hungersnöd, som rådde på ön.
På Öland finnas flera borgar av helt annat slag, väldiga
av kalkstensflis uppförda, cirkelformiga ringmurar på
släta marker, i regel mitt ute på den obebyggda högslätt,
som kallas »Ölands Alvar».
Undersökningen av- några fornborgar i Östergötland
och på Öland, där spår av gammal bebyggelse hittats,
tyckes visa, att Götalandsborgarna uppförts under
folk-vandringstidens äldre del, omkring 400-talet. Det måste
tyvärr sägas, att endast få borgar lämnat några
dater-bara fynd. Flertalet äro alldeles tomma. I Svealand har
man knappast lyckats datera några dylika borgar till så
gammal tid. Där man funnit något i dem, har det snarare
tytt på senare användning. Detta är f. ö. också fallet med
Ölands förnämsta fornborg, Gråborg, som använts och
reparerats så sent som under medeltiden.
De få anvisningar om fornborgarnas ålder, som sålunda
stå till buds, antyda dock möjligheten av, att Götalands
folk under 400-talet varit illa utsatta för angrepp från
sjösidan, så att bönderna i många bygder tvingats att
bygga sig tillfälliga eller mera ordentligt utförda
för-svarsplatser. Man har då slagit sig ihop, flera eller färre,
allteftersom bygden varit tätt befolkad och tillgången
på branta bergknallar eller andra lämpliga gömställen
varit större eller mindre. Man har släpat ihop sten i
behövlig mängd och byggt vallar överallt, där
bergsluttningen inte minst varit brant nog för att hindra
en stormning. Ibland kan man se, hur man på farligare
punkter gjort dubbla vallar. På ett eller flera ställen
har man lämnat én port öppen — ofta skyddad av en
yttre forskansning. Området innanför vallar och
bergsbranter har man oftast inte gjort något annat åt, än att
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 23 23:58:38 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0072.html
