Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svearnas rike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden, vare sig den bestod av roddfartyg eller man redan,
som troligt är, lärt sig bruka segel, for aldrig långa
sträckor åt gången. Man tog i alla fall i land om kvällarna,
och var man utanför fientlig kust, gjorde man
strandhugg och härjade, varhelst det såg ut att finnas något
byte. Så snart spejare underrättat de genom vårdkasarna
varnade bönderna om, att fiendeflottan nalkades, hade
de ingenting att vänta annat än mord och brand, om
de inte händelsevis hade hunnit få en här samlad. Därför
kunde de inte göra bättre än att i största hast samla
ihop sina familjer och sin boskap, klövja sin redbaraste
egendom — pengar, kläder, husgeråd och säd — på
hästar och stutar och draga upp till borgen. Där kunde
de, om turen var god och fienden inte alltför rovgirig,
kanske rent av få vara i fred, medan deras stugor och
ladugårdar gingo upp i rök nere i bygden och fienderna
snokade upp allt, som de måst lämna kvar. Men ibland
hände det, att ovännerna kommo efter uppåt
borgberget. Då gällde det livet. Då fattade alla, som kunde
kasta ett spjut eller slunga en sten, posto på vallen, som
förstärkts med en bråte av i hast fällda träd och buskar.
Och sedan var det bara fråga om, vem som höll ut
längst: angriparna, som skyddade av sina runda
träsköldar med pilskott och spjutkast sökte rensa muren
tillräckligt för att kunna lyckas med en stormlöpning,
eller försvararna, som på allt sätt sökte dräpa så många
de kommo åt av de framryckande. Voro de många och
tappra nog, fick fienden ge sig av igen och vara glad,
om han kom levande ombord. Men voro försvararna få
och angriparna många, dröjde det inte alltför länge —
kanske en dag, kanske bara några timmar, — förrän
bönderna lågo med krossade skallar på sina murar, medan
deras gråtande kvinnor och barn och råmande boskap
fördes ned till skeppen, för att som byte släpas till
närmaste marknad eller delas mellan segrarna.
Det var nog under otaliga sådana strider, större och
mi-dre, från små strövtåg till riktiga fältslag och sjöstrider,
som svearna småningom utsträckte sitt välde allt vidare
söderut.
Götarna synas inte ha haft samma okuvliga
envishet i angreppet och kraft i försvaret, som deras
grannar i norr. Möjligen ha de under denna tid försvagat sig
genom att låta alltför många av sina unga och kraftiga
män resa ned till kontinenten för att samla guld och ära
i stället för att stanna hemma och slåss, sommar efter
sommar, med de envisa svearna.
Guldet, som de på så sätt vunnit, bidrog ytterligare
till deras fördärv, ty det bidrog säkert att locka de
nä-riga uppsvearna till ständigt nya angrepp.
Så kom det sig, att vid folkvandringstidens slut, och
troligen redan ett gott stycke förut, Svealand —
Mälartrakten — blivit Svearike, och att kungar, som hade sitt
stamland på slätterna kring Fyris, härskade över det
mesta av det land, som nu är Sverge.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
