Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gudar och makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde skicka människorna både tur och olyckor, allt
efter som de voro hågade. Sådana makter funnos knutna
till varje plats, både till hus och tomter (tomt-gubben),
till båtar, kvarnar och andra byggnader såväl som till
skogen, sjön, bäcken och berget. Varje människa hade,
eller kunde åtminstone ha, en särskild följe-ande, och
somliga, som hade anseende för särskild trolskhet, kunde
siälva byta »hamn», d. v. s. gestalt, och voro sålunda,
ehuru människor, ett slags andeväsen, vanligen av
ond-artat slag. Även djuren hade en »andlig» sida utöver sin
kroppsliga gestalt, särskilt några av husdjuren, t. ex.
hästen, hunden och katten, liksom en del av de vilda
djuren såsom varg, orm och många fåglar. De kunde
byta gestalt, göra sig osynliga, de kunde se det ingen
annan såg och spå om framtiden.
Hela denna mystiska värld, som delvis lever kvar i
folktron ännu i dag, gav innehåll åt svenskarnas religiösa
föreställningar och form åt deras religiösa handlingar.
I allmänhet torde både föreställningar och handlingar
ha varit ganska formlösa och enkla. Det har gällt att
blidka eller göra sig god vän med en dylik lokal »makt»
eller att förekomma eller bota den skada, som man
väntat sig som straff, för att man råkat förgå sig mot en
sådan. Det har funnits gamla vedertagna former för
allt sådant. I huset kunde man stundom inom lyckta
dörrar hålla »alfablot». Vad man gjorde är inte känt.
Kanske slaktade man något mindre djur och hällde
ut blodet eller grävde ned något av köttet i det hörn
av bostaden, där husets »vätte» eller andra
»underjordiska» ansågos hålla till. Vid sådd, skörd eller andra
viktiga tidpunkter liksom under höstens, midvinterns
och vårens stora årshögtider (vilka sedan kristnades och
förlädes till resp. Mickelmässa eller Allhelgona, jul och
nyår samt påsk eller valborgsmässa) höll man
offermåltider i byarna, varvid ofta hela bygder samlades och
gästade varandra eller rent av kommo ihop på en helig
ort och offrade och firade tillsamman. Slaktandet och
det gemensamma ätandet av offerdjur, av vilka blod
eller fett gavs åt makterna, men också förtäring av
sammanburet bröd och öl utgjorde, jämte ett slags sånger och
en del symboliska handlingar, ritualen vid dessa fester,
som bra mycket måste ha liknat våra gammaldags
bond-kalas och julgillen, men föga torde ha påmint om vad vi
mena med gudstjänst. Den rent religiösa handlingen i
dessa tillställningar, de böner som måhända ledsagade
offren, de löften som avlades, de ceremoniella skålar
som druckos, känna vi endast antydningsvis till. Likaledes
veta vi ej, i huru stor utsträckning de enskilda bygderna
vid sina »vi» och »harg» haft något slags prästerskap
anställt för att sköta offertjänsten. På Island voro under
vikingatiden enskilda stormän på de förnämsta gårdarna
inom varje bygd »godar», d. v. s. föreståndare för det
»hov», d. v. s. det offerhus, där bygdens gemensamma
gudstjänster höllos. Men Island var ju i hög grad påverkat
av kristendomen, redan innan det på en enda gång
genom ett alltingsbeslut övergick till kristendomen och
bytte ut »hoven» mot kyrkor och »godarna» mot djäknar,
präster och biskopar. För Sverges del känna vi inte någon
dylik indelning och kunna endast antaga, att husfader och
husmoder skötte gårdens offer, de anseddaste bönderna
och deras hustrur stodo för bygdestämmorna, hövdingar
och småkungar (så länge sådana funnos) offrade för
härad, skeppslag, folkland och andra större enheter och
slutligen att konungen stod för det stora, för hela rikets
väl avsedda offret i rikshelgedomen vid Uppsala högar.
Hur det såg ut vid ett mindre bygdeoffer ha vi
säkert rätt att göra oss en föreställning om genom
jämförelse med dylika ceremonier hos nutida nordiskt folk inom
Europas gränser. Hos de enkla, i timrade byar levande
bönder av äkta nordiskt kynne, som utgöra majoriteten
av tjeremissernas och vogulernas folkstammar i östra
Ryssland, lever ännu i dag en hednisk bondetro, som i
många drag är besläktad med den fornnordiska
folktron, lika väl som dessa finska folks hela kultur står i
nära släktskap med den nordiska. Särskilt efter den ryska
revolutionen har den aldrig utrotade, endast en smula
undertryckta hedendomen hos dessa folk rest sig på nytt,
och i våra dagar offras hästar, honung, mjöd och bröd i
deras offerlundar, av en allvarlig och på sitt sätt from
menighet.
Annorlunda stod det nog till med den officiella
religionen, vikingastaternas gudsdyrkan, om man får tala om
en sådan. Och det torde inte vara alldeles obefogat, ty
flerstädes i.de samtida krönikorna skymta verkligen spår
av, att nordborna fullt medvetet ställt upp sin religion
mot den kristna och försökt att hävda, ja, t. o. m. att
utbreda den. På Irland, där en vikingakonung, som av de
irländska krönikorna benämnes Turgeis, under 8oo-talets
förra hälft grundade ett välde med Dublin som
huvudstad, förvandlades på hans bud kyrkor till tempel, där
man offrade till Tor. I Irlands heligaste klosterkyrka,
S:t Patricks eget Armagh, gjorde han sig till abbot,
säger krönikan; det kan inte betyda annat än att denne
troligen norska viking gjorde sig till »gode» eller
offerkonung över hela Irland, liksom Uppsalakonungen av
gammalt var föreståndare för svearnas gemensamma
helgedom i Uppsala. Hans drottning, Otta, övertog samma
roll i domkyrkan i Clonmacnois, den andra stora
helgedomen i riket. Detta, att man kunde aptera kristna
kyrkor till hednisk gudstjänst, visar, att nordmannatron
åtminstone under vissa förhållanden kunde nå upp till
en fasthet i organisationen, som går vida utöver den enkla
bondefromheten och bygdekulten. I Leire på Själland
synas danskarna ha ägt en motsvarande för riket som
helhet inrättad helgedom och gudstjänst. Även det
svenska vikingaväldet i Ryssland tycks ha ägt något slags
central helgedom i Kiev.
Motståndet mot den kristna missionen, som både i
Danmark och sist och värst i Svealand ledde till
våldsamma förföljelser mot de kristna, var också i
åtminstone någon mån präglat av nitälskan för de gamla
gudarna och deras dyrkan, om även rent politiska skäl
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
