Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- De första kyrkorna byggas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DE FÖRSTA KYRKORNA BYGGAS
Första gärning, som kristna män haft att göra för sin
tro här i landet har varit att bygga kyrka.
Kristendomen, sådan den kom hit under vikingatiden, var framför
allt en sakramental religion, d. v. s. en, där utförandet
av vissa heliga handlingar stod som en nödvändig och
ofrånkomlig uppgift vid sidan av förkunnelse och
undervisning och den enskilda människans inre förbättring.
Och dessa heliga handlingar krävde, efter en tusenårig
utveckling, vissa yttre anordningar och hjälpmedel, utan
vilka ingen kristendom kunde utövas. Där-för står
»kyr-kobalken» med dess bestämmelser om kyrkans byggande
och organisation som första kapitel i flera av de under
medeltidens första hälft nedskrivna landskapslagarna.
De äldsta svenska kyrkor, vi höra omnämnda, äro de,
som byggdes i Birka på 8oo-talet och den, som Olof
Skötkonung lät uppföra i Husaby i Västergötland. Av allt att
döma voro dessa byggnader liksom f. ö. alla hus i Sverge
under forntiden, av trä. Säkert fortsatte man länge att
bygga träkyrkor i de flesta svenska bygder. Ännu den
äldre västgötalagen, som är nedskriven i början av
1200-talet, förutsätter, att en kyrka har stockar och syllar.
Byggnadssättet för kyrkor har dock troligen skilt sig
från det, som brukades vid vanligt husbygge. I Sverge,
åtminstone i de trakter, där byggnadstimmer, d. v. s.
furuträd, fanns att tillgå, voro vanliga hus, som vi sett, i
regel vid vikingatidens slut ordentligt »knuttimrade», d.
v. s. uppförda av liggande stockar, som sinsemellan voro
förenade genom »knutar» i ändarna. Endast i
stadsbebyggelsen ha vi i det egentliga Sverge spår av ett annat,
numera huvudsakligen söderut förekommande
byggnadssätt. Som förut påpekats, lämpar sig en enkel och
tämligen primitiv timringsteknik av det slag, vi
kunna tänka oss som den vanliga vid medeltidens början,
icke för uppförandet av stora hus. Det b” då
nödvändigt att skarva stockarna och en lång stoc*. ägg vill
likväl gärna bukta sig och falla isär.
Men kyrkan måste — liksom f. ö. redan det hedniska
gudshuset — vara en relativt rymlig byggnad, en hall,
där församlingen i avskildhet och skygd kan samlas till
andakt. Än mer, den måste vara flerrummig, ty efter
den katolska ritualen ske de heliga handlingarna inte ute
bland menigheten, utan i ett avskilt »allra heligaste»,
koret, dit endast prästerna och deras närmaste medhjälpare
ha tillträde. Ytterligare ett krav har kyrkan från
begynnelsen haft på sina byggmästare. Kyrkorummet måste
vara relativt högt, inte bara mitt under takåsen, utan
överallt, för att svara mot det ståtliga och
vördnadsväc-kande intryck, genom vilket hela gudstjänstordningen
sökte inverka på människorna och stämma dem till
andakt.
En sådan byggnad — en motsvarighet till de härliga
tempel av sten, som de första kristna lärt sig bygga i den
hellenistiska och romerska världen — var inte lätt att
åstadkomma av svenskt timmer på det vanliga sättet.
Möjligen hade redan hedendomens sista generationer
under inflytande av kristen kult fått sina anspråk på
guds-husens arkitektur så uppskruvade, att de skapat det
byggnadssätt, som tillämpades på de första nordiska
träkyrkorna. I alla fall är detta byggnadssätt fullt utbildat vid
medeltidens början, då kristna här i Norden samlades för
att bygga kyrkor i sina socknar. Det blev s. k.
stavkyrkor man uppförde, och denna typ anses ha varit mycket
utbredd både i Norge, där åtskilliga bevarats till vår tid,
och i Sverge, där endast en relativt sen och obetydlig,
Hedareds kapell i Västergötland, står kvar, medan rester
av ett flertal andra mera händelsevis råkat bevaras.
Stavkyrkan är i byggnadssättet närmast besläktad med
en del hustyper i södra Götaland och på Gotland, som
sökt förena användandet av trä som väggmaterial mtd
kravet på långa huslängor, sådana som man utan vidare
kan bygga av stolpramar med fyllning t. ex. av ris, tätat
med lera. I det s. k. »skiftesverket» äro dessa fyllningar i
stället gjorda av plankor, skiktade över varandra och vid
ändarna infällda i ramverkets stolpar. Vid
stavkonstruktionen uppför man i stället byggnaden av resta, i
varandra inspåntade plankor, som upptill och nedtill äro
infällda i vågräta bjälkar, medan väggfälten i ytterkanterna
vinna stadga genom kraftiga hörnstolpar. Detta gäller
de mest utvecklade stavkyrkorna. De enklaste ha inte
haft varken syllar eller hörnstolpar. Väggarna ha helt
enkelt bestått av en lång rad intill varandra stående
plankor, nedgrävda i jorden, så att de stått stadigt och
förenade med varandra genom ett slags »fjäder» av tunna,
smala bräder, infällda i rännor, som uttagits i
plankornas kanter. En sådan stavkyrka från 1 ooo-talet har man
funnit stora rester av i Lund. Den har på noo-talet helt
enkelt brutits ned järns med marken för att lämna plats
för en stenkyrka med samma namn, Sta Maria Minor.
Spår, som tillfälligtvis anträffats under den nuvarande
medeltidskyrkan i Husaby ha låtit den främste känna-
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 23 23:58:38 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0133.html
