Bilder ur Sveriges historia. Svensk kultur från urtid till nutid / 135 (1931-1932) Author: Ernst Klein With: Karl Nordlund Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prästerskapet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Denna präktiga mässhake, som tillhör Uppsala domkyrka, är broderad i guld, silver, silke och pärlor, troligen av en vid 1400-talets slut i Stockholm bosatt konstnär, Albert pärlstickare, vilken också försåg många kyrkor i mellersta Sverge med präktiga kalkmålningar. Till vänster ses en »stola», tillhörande Statens Historiska Museum.

kyrka organiserades, vann snart ett så starkt inflytande
här, att de ursprungligen ganska betydande rättigheter,
som konung och tingsmenighet utövat över kyrkliga
ämbetsmäns tillsättande och förvaltning, förvandlades till
ett totalt beroende av kyrkan. Denna var stramt
organiserad. I spetsen för »kyrkoprovinsen» stod
ärkebiskopen. Han rådde i vissa avseenden över de
övriga biskoparna, vilka i sin tur behärskade kyrkorna
inom var sitt stift. Såväl ärkebiskopen som biskoparna
hade från början valts av både präster och lekmän i
stiftet, och valet hade bekräftats av konungen, varefter
biskoparna blott behövde invigas av ärkebiskopen. Denne
skulle i Sverge efter traditionen invigas av Lunds
ärkebiskop, men begagnade sig sällan härav och var lika god
i alla fall. Småningom blev det helt annan ordning. I
stiftsstäderna bildades enligt påvlig föreskrift s. k.
domkapitel, sammanslutningar av det högre och lägre
prästerskapet vid domkyrkan, vilka ursprungligen ansågos
böra leva i ett slags brödraskap, motsvarande det, som
rådde inom klostren. Här i Sverge blev det dock
överallt så, att kapitelmedlemmarna, vilka ju icke avlagt
klosterlöften och därför kunde besitta egendom, levde
var för sig av sina prebenden d. v. s. vissa dem tilldelade
kyrkoherdebefattningar inom stiftet, och därför måste
röra sig mera fritt i världen. De främsta medlemmarna,
»capitulares», vilkas förste man var domprosten, skulle

vara minst fem til! antalet och utgöra ett slags råd åt
biskopen. Det ålåg också dem att utse ny biskop, som sedan
hade att i Rom söka påvlig bekräftelse på valet. Varken
folket, det lägre prästerskapet eller konung och stormän
hade sålunda formellt något att göra med, vem som blev
herre över den allt mäktigare kyrkoorganisationen inom
stiften och kyrkoprovinsen. På äkta medeltidssätt
uttrycktes denna kyrkans makt genom yttre glans och
rikedom. Redan den helgonlikt ödmjuke Ansgar var för sin
mission utrustad med så pass dyrbara skrudar, kyrkokärl,
reliker och böcker, att vikingar ansågo honom värd ett
angrepp. Det berättas i hans levnadsbeskrivning, att han
på resan till Birka blev överfallen av sjörövare vid
svenska kusten och berövad alla kyrkliga dyrbarheter, som
han medförde. Det var sålunda mot sin vilja, om också
säkert mera efter sin egen personliga smak, som kyrkans
första sändebud kom hit fattig och utan all ståt. Hans
efterföljare togo skadan igen.

Varje grad inom kyrkan betecknades av särskilda
dräktplagg och insignier, av vilka de flesta uppstått
genom urgamla traditioner från den fornkristna tiden. Den
vanlige prästen hade att i sitt ämbete bära en lång och
veckrik skjorta av linne — antikens livklädnad, sådan
den omtalas i evangelierna — och däröver bar han under
den heligaste ceremonien, mässan, en mantel, som från
början var skuren helt rund, senare halvrund. Det är

*35

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>