Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kyrkans skattkamrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
annan, svenskfödd och folkkär kung, Karl Knutsson.
Ännu Gustav Vasa valde sig gravplats så nära intill
högaltaret (och Sankt Eriks skrin) som möjligt i Uppsala
domkyrka. Birger Jarl, så mäktig han var, kom ej in i
koret i det Värnhem, som han varit så frikostig emot.
Det mesta han kunde uppnå var, att få ligga nedanför
»lekmannaaltaret». i mittgången till den del av
klosterkyrkan, som var upplåten åt allmänheten, när munkarna
höllo sin gudstjänst i det avstängda koret. I de olika
sidokapellen kunde man få sin gravplats genom visad
vördnad för det helgon, som där hade sitt altare och genom
frikostighet mot detta altare.
Hur kunde en människa visa frikostighet mot ett
altare? Även detta hör till det katolska kyrkolivets
egendöm-ligheter, samtidigt som det i hög grad präglat själva
kyrkorna, både deras utstyrsel och deras ekonomi.
En av de vanligaste åtgärder, genom vilka en människa
på medeltiden här i landet sökte bättra på sitt
förhållande till den försyn, vars nåd hon visste sig ha
föga anspråk på, var att försäkra sig om förböner. Två
förebedjare hade hon att vädja till: kyrkan på jorden och
de heliga i himlen. Båda voro, det visste hon, gärna
villiga att åtaga sig hennes sak, men endast om hon själv
visade en uppriktig önskan, som gjorde henne värdig deras
hjälp. Denna önskan hade hon först och främst att
ådagalägga genom att underordna sig kyrkans bud i handel
och vandel — så långt hennes syndiga natur och den
ondes frestelser (för att uttrycka saken på hennes eget
språk) tilläto; därnäst måste hon genom regelrätt och
flitigt begagnande av de kyrkliga nådemedlen, bikt,
avlösning, deltagande i gudstjänsterna samt iakttagande av
påbjudna fastor och andra uppfostrande regler, ständigt
ådagalägga denna önskan om hjälp. Hennes större eller
mindre iver i dessa hänseenden hade i och för sig
avgörande betydelse. Genom en mycket långt gående nitälskan
kunde hon ju rent av höja sig till helgonens rang. Men
detta var, särskilt för »världsmänniskor», något ytterst
ovanligt. Tvärtom lärde den dagliga erfarenheten, att det
för en vanlig människa var mycket svårt att ens på ett
något så när tillfyllestgörande sätt uppfylla kyrkans krav
på personlig helighet. Det var då en stor lycka för
mången att hoppas, att även denna brist kunde fyllas
genom ett annat slags offer, ojämförligt mycket mindre
värt och mera osäkert till sina verkningar, men samtidigt
bra mycket lättare att utföra än det andra.
Världsmän-niskan kunde visa sin villighet så, som den starke Sankt
Kristoffer, vilken icke kunde fasta och späka sig, utan
i stället beslöt att ställa sina väldiga krafter i
himlako-nungens och de fattiga människornas tjänst. Hon kunde
ge av sitt timliga gods, vad hennes ande var villig att
utge, men hennes kött var för svagt att åstadkomma.
Denna milda, men farliga väg var kyrkan tidigt inne på.
Missbruk (och missuppfattning) av densamma ledde mot
medeltidens slut till avlatskrämeri och andra dylika, för
vår uppfattning stötande fromhetsformer. Men i sin
bättre form (och vi ha ju ingen anledning att blunda
för den) tog sig denna uppfattning uttryck i, att folk
donerade saker och pengar till sin kyrka i hopp att
därigenom göra sig mera’ förtjänta av dess och helgonens
förböner, än de eljest skulle vara. I många medeltida
testamenten finna vi som inledning en bekännelse av
testator, att han, i medvetande om sina synder, vilka han öppet
vidgår, »till sin själs hälsa och synders avlösen» önskar
hedra Gud och hans helgon — eller något visst helgon
— genom en gåva. Det är samma tanke, som vi mött
redan på kristna runstenar, som vittna om att en man
byggt en bro eller gjort något annat allmännyttigt »för
sin själs skull». I sådant syfte donerades jordagods och
hus, fiskevatten och kvarnar, reda pengar, smycken och
andra värdesaker till kyrkorna, mot skyldighet för
mottagaren att föranstalta om läsandet av ett visst antal
mässor om året för givarens själaro och snara förlossning
ur skärselden, det mellantillstånd, där varje syndig,
men ej fördömd människa skulle under kval renas för
att kunna ingå i saligheten.
Men ännu vanligare var, att man i en viss situation,
när sjukdom eller annan fara hotade, ville förskaffa sig
helgonens förbön. Då lovade man — t. ex. sjöfararen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
