Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ut radband och trädgårdsspade mot brynja och båge.
Klostren voro mångenstädes fästningar och ledo ibland
fästningars öde att belägras, intagas och skövlas, medan
de ibland voro fyllda av krigsbyte och segerrikt
krigsfolk. Att under sådana förhållanden upprätthålla den
stränga klostertukten var givetvis ogörligt, och alltför
ofta hördes, trots den helige Bernhards reform, ånyo
befogade klagomål över klostersedernas förvildning.
Den helige Franciskus, en rik borgarson från Assisi i
Toscana, ett av Italiens rikast kultiverade och
lyckligaste landskap, avsåg ingalunda från början att bli vare
sig kyrko- eller klosterreformator. Han var en alltigenom
originell människa, en av dem, som icke kunna nöja sig
med att trampa banade stigar eller ens att förbättra de
förhållanden, de finna före sig i världen, utan måste skapa
sig sitt eget levnadssätt för att komma i överensstämmelse
med sitt eget väsens krav. Liksom de första århundradenas
kristna blev han till en början »anakoret». Han nöjde
sig inte med att avstå från personlig egendom mot att i
ett välordnat kloster få sin trygga försörjning till
döddagar. Han följde Jesu bud om fattigdomen på det mest
bokstavliga sätt, i det han ensam och med tomma händer
gav sig människornas och Guds barmhärtighet i våld, så
att han dag för dag endast levde av allmosor, klädde sig
i de grövsta och oundgängligaste plagg, som han kunde
komma över och bodde i de enklaste hybblen, som han
kunde uppleta. Och under allt detta fylldes hans dagar
och nätter av en så glödande och levande kärlek till Gud,
att hans liv blev en enda lovsång, mestadels tyst. Men
stundom, när hjärtat översvallade, bad eller talade han
för dem, som ville lyssna till honom. Hans förkunnelse
var varken lärd eller egentligen belärande. Hos Franciskus
går allt ut på kärlek och ödmjukhet. För att kunna älska
Gud över allt annat och i allt hans skapade verk måste en
människa vara så ödmjuk, att hennes egna anspråk aldrig
och ingenstädes tränga sig fram och stänga henne inom
själviskhetens murar. Hon får icke begära, hata eller
förakta någon eller något för sin egen skull. Därför måste
hon akta sig sjSlv ringare än intet, menar Franciskus.
»Guds lille fattige» är den enda titel, han själv gör
an-sprak pa.
Hans lärjungar bildade snart en stor skara och denna
skara krävde stadgar och organisation. Franciskus, som
en tid varit nära att bli förklarad som kättare, blev snart
en stormakt i den romerska världen. Hans anhängare
kallade sig icke munkar och anlade aldrig det typiska
munkplagget, skapularet. Deras orden fick namnet »De yngre
brödernas orden», varmed de ville beteckna sig såsom de
i världsliga ting arvlösa, de fattiga och ödmjuka. De
sutto icke instängda i kloster, utan sändes världen om-
kring för att genom exempel och predikan lära
människorna kärlek och ödmjukhet. När de, snart nog, funno
det nödvändigt att skaffa sig några fasta punkter, där
de vandrande kunde vila ut och därifrån deras
prediko-och kärleksverksamhet kunde organiseras och ledas,
an-lades dessa visserligen i stort sett efter klostrens förebild.
Men så länge Franciskus’ anda och avsikter voro
bestämmande för orden, voro dessa kloster av ett helt annat
slag än t. ex. cisterciensernas. Medan de senare
företrädesvis anlades i en avlägsen landsbygd och voro försedda
med jordegendomar och gods, voro franciskanernas —
eller, som de här kallades, gråbrödernas — kloster så vitt
möjligt anlagda i de största städerna, mitt i den vimlande
värld, bland vars olyckliga och oomvända massor orden
ville verka. De saknade också jordegendomar, ja till en
början även annan egendom, så att bröderna också i
klostret voro hänvisade till människors barmhärtighet för
sitt dagliga uppehälle. Hantverk och andra
förvärvsarbeten bedrevos ej, lika litet som franciskanerna lade sig
särskilt vinn om att utbilda sig i boklig lärdom.
Gudstjänst och stränga botövningar upptogo helt deras tid,
när de icke voro på missionsresor och tiggarvandringar.
Så långt som grundarens idealism förmådde prägla
franciskanernas liv och gärningar, skilde de sig sålunda
i hög grad från övriga munkordnar. Framför allt kommo
de i en kontakt med allmänheten som inga andra. De
predikade och talade på folkspråket, icke på latin, och deras
predikningar gingo i en folklig och lättfattlig stil, som
alla kunde begripa.
Å andra sidan är det klart, att ett av klosterdisciplinen
obundet vandringsliv, ofta utan kontroll från
överordnades sida, blev alltför påfrestande för svaga naturer. Det
finns även i vårt välordnade samhälle många, som hellre
ströva land och rike omkring och tigga — även om de få
fara mycket illa — än de inordna sig och taga sig ett
regelbundet arbete. Franciskanernas ringa krav på boklig
bildning och bristfälliga kontroll gjorde, att snart nog
åtskilliga arbetsskygga och oroliga element anslöto sig till
deras orden, endast för att få leva ett tiggare- och
kring-strykareliv under skyddande förklädnad. Den i sin
gråbruna kåpa, med bara eller sandalklädda fötter och ett
rep om livet vandrande gråbrodern blev snart en figur,
som folk vande sig vid att se upp med — även om man i
det stora hela var van vid att se upp till honom. Bland de
många osjälviska och uppriktigt fromma franciskanerna
förekommo också många fräcka, snåla, ävertyrliga och
sedeslösa luffartyper. Det är sådana, som gå igen i många
medeltida anekdoter, sådana som vi t. ex. finna dem i
Boccacios berömda noveller och som icke saknats ens i
vår fattig^ medeltidslitteratur.
169
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
