Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Riddareliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
 |
Riddaren Sankt Göran, som rider till strids mot draken, befriar
borgen och räddar jungfrun —- det är ridderlighetens klaraste uttryck
i medeltidens bildspråk. — Den här avbildade målningen tillhör
ett altarskåp från medeltidens slut i Västra Eds kyrka i Småland. |
RIDDARELIV
Riddare — jag misstar mig nog inte, om jag säger,
att de flesta svenskar tänka på någonting svajigt och
lysande, antingen en ryttare i blänkande rustning med
vajande röda plymer eller en smäktande kavaljer i
sammetsjacka och silkestrikåer med barett och luta — och
alltid någonstädes i bakgrunden en högvuxen, smärt och
högbarmad dam med gyllene pannband och långa, gula
flätor, för vilken riddaren kämpar eller spelar på luta.
Man kan inte påstå, att denna alltjämt populära
‘föreställning om riddarlivet, som vi övertagit från
1800-talets romantik, är alldeles felaktig. Men så vitt man
kan se av hävder och minnesmärken, har den mera
med de romanska ländernas riddarväsen från
medeltidens sista del att göra, än med svenskt riddarliv. Ty det
ter sig helt annorlunda, både mindre poetiskt och mera
livsdugligt än man vanligen föreställer sig.
Det medeltida riddarväsendets uppkomst är ett
dunkelt och svårutrett kapitel. Vi behöva inte gå in på det,
ty hela detta utvecklingsförlopp har försiggått utanför
Sverges gränser och var i stort sett fullbordat, innan den
svenska medeltiden begynte.
överallt i de nya riken, som under medeltidens första
halva årtusende uppstodo ur romarrikets spillror hade
redan på 1 ooo-talet ett adelstånd utbildats, vars
organisation grundade sig på det s. k. feodalsystemet eller
länsväsendet. Formellt ser detta ut ungefär på följande
sätt: Kristenheten behärskas i världsligt hänseende av
en kejsare, men i andligt hänseende underkastad Guds
ståthållare, påven. De båda, kejsare och påve, hava
tillsammans ärvt Roms anspråk på världsherradöme. Av
kejsaren hava konungarna sina välden som län, d. v. s.
såsom anförtrott gods, som de visserligen själva
suveränt råda över, men endast så länge som de uppfylla
sina plikter som »vasaller» mot sin »länsherre». Dessa
plikter bestå i stort sett ideellt i hyllning och
undersåtlig trohet, reellt i krigisk beredskap och tjänst, när så
påfordras. Konungarna i sin tur äro länsherrar åt
högadeln, åt furstar, hertigar, grevar, friherrar liksom åt
innehavare av vissa med land och herravälde förbundna
kyrkliga poster, furstbiskopar, abbotar i vissa stift o. s. v.
Även städer kunna stå i ett direkt länsförhållande till
konungen, ja t. o. m. till kejsaren. I sin tur äro nu dessa
konungens vasaller — på många håll kallas de
»banér-herrar», emedan de ha rätt att föra ett särskilt slags
fana, fyrkantig, utan flikar, — gent emot sin länsherre
förpliktade till trohet och krigslydnad till gengäld för
den makt, de erhållit över vissa landområden med
deras invånare. Denna makt är principiellt av samma slag
som konungens, så att man kan säga, att varje
konungens vasall inom sitt län i stort sett övertagit konungens
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Apr 23 23:58:38 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kebildsv/0186.html
