Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstidens grundvalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De gamla »mulltimmershyttorna»,
sådana de sedan de första
Vasarnas tid brukats vid våra svenska
järnbruk stodo ännu i slutet av
förra århundradet kvar i ganska
oförändrat skick. Den masugn vid
Kärvingeborn i Västmanland,
avmålad 1844, som här återges, kan
därför gott representera den gamla
Vasatidens järntillverkning.
Likväl var det inte något dåligt arv, han lämnade sin
son Gustav Adolf. Visserligen var själva kronan omstridd
och mot alla rikets gränser riktades starka fienders vapen.
Men inom landet voro också väldiga krafter i gång.
Järngruvor, hyttor och hammarsmedjor hade vuxit
upp överallt i det hertigdöme, som först Karl och efter
honom Gustav Adolf regerat. Sala silvergruva hade
visserligen upphört att ge kontanter, men det gamla
Kopparberget hade utvecklats till en -produktionskraft, som
det icke haft sedan Sturarnas dagar, ja snart nog
överträffade det alla tidigare resultat och blev en tillgång av
europeisk betydelse.
Flera slags industrier, särskilt tillverkningen av
järnkanoner, bronskanoner samt enklare ylletyger hade nått
en viss höjd, tack vare inkallandet av yrkeskunniga
industrimän från utlandet (t. ex. holländaren "Wilhelm De
Besche) och uppmuntrandet av gammal inhemsk
skicklighet.
Ändå var, vid Gustav Adolfs tronbestigning, bara en
ringa början gjord.
Hade riket haft fred eller kunnat få fred på drägliga
villkor, skulle man nog kunnat nöja sig med vad som
fanns. Sverge, Finland och de delar av östbaltikum, som
hörde till riket, bildade en i stort sett självförsörjande,
ansenlig stat. Säd fanns till fulla behovet, likaså kött
och fettvaror, hudar och skinn, ull, lin och hampa, trä och
metaller, överskottet skulle nog ha räckt till för att byta
åt sig vad man behövde av salt och specerier, vin och öl,
fint kläde, siden, guld och juveler. Det var icke mer än
ungefär en miljon människor, de flesta av dem föga
kräsna och bortskämda bönder, som hela det stora riket skulle
försörja. Det hade nog räckt bra till för alla — om
Sverge haft fred.
Men Gustav Adolf och Axel Oxenstierna visste, att
ingen fred stod att få gratis. Med danskarna köptes 1613
en osäker överenskommelse för en miljon riksdaler specie.
Skulle alla Sverges fiender och avundsmän betalas
proportionsvis lika högt, då räckte inte varken en eller två
generationers liv till att uppbringa den summan.
Dansken kunde man betala med silver — nätt och
jämnt. Det var tillfällen, när en avbetalning på Älvsborgs
lösen stod för dörren, då Gustav Adolfs brev till sin
trogne kansler nästan liknade en förtvivlad, bankruttmässig
mans sista försök. Vid ett tillfälle 1618 måste Johan
Skytte, en av Sverges mest begåvade och ansedda män,
uppbjuda all sin övertalningsförmåga jämte rundliga
presenter och hedersgåvor för att i Holland utöver den redan
utestående skulden få ett förskott på 16.000 riksdaler —
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
