Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstidens grundvalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu på 1700-talets slut kunde
Skjoldebrand, som målat den här
återgivna bilden, få se
»tillmak-ning» i full gång i Falu gruva.
Det är denna uråldriga
bryt-ningsmetod, som vi här se.
Originalet tillhör Nordiska museets
arkiv.
Vid sidan om vattnet var elden den förnämsta
medhjälparen. Sprängämnena spelade ännu länge en ganska
underordnad roll i våra gruvor. I stället brukades
»till-makning» eller »eldsättning». Man staplade upp en
tillräcklig kvantitet ved på eller intill det stycke av berget,
som skulle brytas, antände den och lät den brinna ned.
Det heta berget begöts sedan med vatten, så att det sprack,
varefter det kunde bearbetas med hackor. En
gruvbrytning av något så när ansenliga mått efter denna metod
slukade naturligtvis oerhörda mängder av ved. Icke så
få gruvor måste överges, innan malmen var uttömd,
endast därför att den till ved dugliga skogen var
upphuggen inom för den tidens transportmedel överkomliga
avstånd. Gruvdistrikten måste därför alltid ligga i de
stora skogarnas närhet, även om malm kunde finnas på
andra håll.
Till masugnar och härdar använde man träkol. Den
varan är visserligen lättare att frakta än ved, särskilt om
vintern, men det fordrades likväl häst och karl för varje
»kolryss». Så värst långt från milorna lönade det sig
därför ej att bedriva varken smältning eller bearbetning
av järn och stål, och tillgången på träkol satte en bestämd
gräns för den omfattning, som järnindustrien inom en
och samma trakt kunde nå.
Slutligen kom härtill behovet av en relativt stor
arbetsstyrka, ty maskinerna voro ännu på långt när ej, vad de
sedan blivit i fråga om besparing av mänsklig arbetskraft.
Naturkrafterna gjorde ännu bara det värsta grovarbetet.
Till allt annat behövdes män och hästar. När nu behovet
av malm, vattenkraft och skog oftast hänvisade järnindu-
strien till de stora ödemarkerna., måste människorna
flyttas dit från sina gamla boplatser inom åkerbruksbygderna.
Från Upplandsslätten skulle de koncentreras ej blott till
den tämligen centralt belägna Dannemoratrakten, utan
upp till Leufsta och Forsmark, mitt i den magraste och
ödsligaste delen av landskapet, där på sin höjd några
spridda byar, men mestadels endast fäbodar och
fiskelägen tidigare funnits. På samma sätt var det i andra
landskap. Finspång, De Geers äldsta och största
bruksanläggning, ligger i en av Östergötlands minst odlade och glesast
befolkade trakter. Där under äldre Vasatiden
Västerdalarnas och Värmlands bergslag började växa upp, låg
ännu länge en av mellersta Sverges största ödemarker,
mil efter mil av obanade skogar, berg, sjöar och myrar,
där endast rökar från enstaka finntorp vittnade om att
landet ändå var befolkat. Ett brukssamhälle, om också
av ganska blygsamma proportioner, i en sådan trakt, var
ett kolonisationsforetag rätt och slätt. Och som alla
sådana måste det kämpa både med svårigheten att få
emigranterna att flytta dit och att sedan förse dem med
livets nödtorft.
Det är svårt att tro, att man läst rätt, när man i brev
från disponenter på de uppländska bruken under
1640-talet ser dem på det mest bevekande sätt anhålla hos
koncernens ledning om att få sig tillsänt så mycket
spannmål, att folket kan förses med bröd och öl och slipper
svälta längre! Men tar man den tidens
transportförhållanden och brukens läge i betraktande, får man snarare
undra över, att det gick för sig att hålla folk där någon
längre tid.
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
