Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstidens grundvalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna utsikt över huvudbyggnaden, trädgården och
arbetarbostäderna vid Leufsta, är hämtad ur en målning från år 1684. Den visar,
hur man ännu ett halvsekel efter det De Geer fått hand om
tillverkningen, hade det ganska primitivt på ett stort Upplandsbruk.
Den eleganta brukskulturen tillhörde följande århundrade.
grund av religionsförföljelse flytt till Sverge, sl har den
nyare forskningen visat att så ej var fallet. Anledningen
\ar rent ekonomisk. Liége, som lyckats bevara sin
neutralitet under Nederländernas långa krig med Spanien, hade
under 1600-talets första årtionden överflöd på
arbetskraft, samtidigt som oron i Tyskland försvårade
avsättningen av de hopade produkterna. Därför var det många
arbetare som gärna lyssnade, när företagsamma
industrimän erbjödo dem anställning i ett land, där de bästa
framtidsutsikter vinkade.
Det var speciellt för det s. k. vallonsmidet, den nya,
belgiska metoden att framställa stångjärn, som bruken
behövde anlita utländsk arbetskraft, medan själva
vapentillverkningen liksom gruvdriften väsentligen sköttes av svenskar.
Vallonerna voro ett fransktalande folk av snarast
keltisk härstamning, ett mörklagt, undersätsigt, kraftigt och
muntert släkte. De voro nog i mångt och mycket vana
vid bättre levnadsförhållanden,.än de kunde få här uppe
i det karga Sverge, där vete och vin inte brukade komma
på kroppsarbetarens bord. Men härdiga och livsdugliga,
som människor av deras slag visat sig vara, varthelst de
kommit i världen, lärde de sig snart att dra sig fram
under de nya förhållandena. Och den stora mängd släk-
ter med vallonska namn, som ännu efter 300 år leva kvar
i Sverge, liksom tillvaron av en utpräglat vallonsk män-,
mskotyp och en mängd franska ord i folkspråket inom
de gamla bruksområdena vittnar om, att de invandrade
brukssmederna inte funno alltför ogynnsamma villkor.
De stora och vackra bruksherrgårdarnas och de trevna
bruksgatornas tid var ännu ej kommen. Den enda
bruks-herrgård, av vilken vi äga en bild från 1600-talets
början, Julita i Södermanland, var en egendomlig, av fyra
timrade längor bestående byggnad, som i enlighet med
tidens allra senaste mode var rödmålad. (Rödfärgen på
trähus, numera ett så typiskt drag för enklare,
gammaldags hem på landet, synes vid denna tid ha börjat
användas, när man ville ge en timmerbyggnad en
förnämare anstrykning och tillhörde sålunda från
begynnelsen de förnämares bostäder.)
Även verkbyggnaderna äro på den stora, av
holländaren A. van Everdingen på 1630-talet utförda
Julita-målningen, liksom på en del andra svenska bruksbilder
av samma konstnär, timrade av furustockar — ett
egendomligt primitivt byggnadssätt för så pass eldfarliga
inrättningar. Icke blott masugnarna, de s. k.
mulltimmers-hyttorna, som dock voro relativt eldsäkra byggnader,
302
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
