Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bondens, ämbetsmannens och adelsmannens söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid T ur in ge kyrka i Södermanland byggde Dahlberg ett
präktigt karolinskt gravkor ål sin familj och sig själv. Det står som ett
monument över en man, som kunde mycket och vågade mycket, men
som aldrig vågade mer än han kunde gå i land med.
ker under samma tid — då hans Suecia Antiqua och
hans teckningar till Karl X Gustavs historia kommer till
— allt detta kan läsas även i en ganska kortfattad
lärobok. Där står också om hans upphöjelses tid under Karl
XI som kommendant i Malmö, som
generalkvartermästare och chef för rikets fästningsväsende och till sist om
hans välsignelsebringande verksamhet som
generalguvernör över Livland. I sin ålders höst ger han ännu prov
på samma okuvliga mod och samma lycka, som alltid
följt honom. När han får i uppdrag att föra Karl XII
över Diina mitt i gapet på fiendens kanoner, när den
unge, av högmodets ande anfäktade krigarkungen fnyser:
»Jag tror gubben är rädd» — då står Erik Dahlberg där,
sjuttiofemarig, men rak och ståtlig i sin yviga
allonge-peruk, och ser på den flickaktigt smärta sportsman, som
bär fosterlandets öde i sin bruna pojknäve. Han är den
svenska borgarsonen, född och fostrad under Gustav
Adolfs och Axel Oxenstiernas tid, mannen som sett
världen öppna sig för svensken, men som också sett Guds
hand över världen. Han är mannen som ville till
Jerusalem, men stöttes tillbaka tre gånger — och lät sig nöja.
Han är mannen som låg så gott som död i vassen utanför
Elbing och räddades genom föga mindre än ett under
— och tackade Gud och gick vidare mot nya äventyr.
»Gubben var inte rädd ändå,» säger Dahlberg stilla, och
ser på kung Karl XII, när de mot all förväntan sluppit
levande över Diina.
Det var hans sista bragd i fosterlandets tjänst. Han
hade fått och gett sitt avsked.
I Turinge kyrka, där han rett sig en grav, präglad av
barockens storståtliga skönhet, lade han sig till vila bland sina kära,
som gått före honom. Hans tid gick i graven med honom.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
