Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karolinsk vardag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Här visas en fullständig serie av »Görtzens gudar», de nödmynt, som
under Karl XII:s tre sista år ställde till så mycken oro ock oreda i
Sverges finanser. Måhända skulle den sluge baronen, som verkligen
synes ha varit en stor finansman, ha rett upp härvan, om han och
hans herre fått leva. Men hans operation var för djärv. Det blev,
för att bruka ett modernt slagord, en förtroendekris, till vilken just
nödmynten mer än något annat bidrogo.
KAROLINSK VARDAG
N är Karl XII år 1700 for ut i kriget, lämnade han
svenska folket hemma. Denna enkla sanning bör man
icke så alldeles förbise, som det i den allmänna
uppfattningen faktiskt skett. Det är visserligen sant, att tidvis
mycket stora delar av Sverges befolkning voro ute i
kriget, somliga med konungen i Tyskland, Polen eller
Ryssland, andra i Livland och Finland, andra inbegripna i
strider på danska fronten. Men av rikets till betydligt mer
än miljonen uppgående befolkning var det dock aldrig
mer än kanske högst tio procent, i regel säkert mindre,
som voro krigare.
De andra ledo visserligen också alla mer eller mindre
direkt av kriget. De blevo mer och mer betungade genom
skatterna. De fingo mindre och mindre för sina pengar,
allteftersom blockad och kaperier ökade varuknappheten.
De fingo slutligen allt sämre och sämre valuta av staten,
som slog in på att skaffa sig tvångslån — eller konfiskera
privategendomen, om man så vill — genom att påtvinga
folk sina nödmynt för varor och redbar metall — guld,
silver och järn. Därigenom blevo många av med sina
besparingar och andra, som fingo sin lön eller betalning i
samma dåliga valuta, hade svårt att få debet och kredit
att gå ihop.
Vad kriget kostade alla de familjer, som under långa
år måste vara utan sina bästa unga män, för att sedan
kanske efter evinnerlig väntån få hem dem som
krymplingar eller också aldrig få igen dem — det kan inte
räknas och mätas. Men vi, som sett ett ojämförligt mycket
mera folkförödande krig gå fram över Europa, kunna
ej längre blunda för det faktum, att en under ett
begränsat antal år starkt ökad dödlighet bland den manliga
befolkningen tämligen snabbt kompenseras genom en
starkare folkökning under den följande fredsperioden — att
det förvånande fort gror igen över stupade krigares gravar!
Långt mer än kriget gjorde böldpesten skada på folket
under den stora ofredens dagar. Detta gissel, som slapp
lös i det av ryssarna översvämmade Livland och som från
Riga spriddes till Sverge år 1710, mördade på en vinter
flera svenskar än alla förbundna fiender under tjugo års
krig. Men även sådana olyckor kunna starka och
livskraftiga folk övervinna. Hur många enskilda öden, som
än brytas ned av sorg och förtvivlan, så växa nya, friska
viljor upp som skott runt omkring de fallna stammarna
— och om ett par år är där frodigare och grönare, än det
var förut. Få människor dö av sorg över andras olycka.
Kanske är det väl, att vi äro skapade på det sättet.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
