Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogestil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är en helt annan
självmedve-tenhet och kultur över Jon
Bengtsson i Ströhy, sådan Lorenz Pasch
målat honom år 1756 än över hans
föregångare på böndernas
talmansstol, som vi se på föregående sida.
Och ändå bär också Jon Bengtsson
bondetröja och långt,hår.
Slutet såleds denna gång:
Prål ock prakten,
öfwer makten
Denna tracten
Mer än krig har satt i twång.
Men utom den allmänna höjning av levnadssättet, om
vilken dylika klagomål vittna, torde man ha skäl att
betrakta både den senkarolinska epoken och den därpå
följande frihetstiden som en stor uppgångsperiod för den
svenske bondens sociala ställning. Det är betecknande, att
Ehrenstrahl, som med sin pensel förhärligat den
högförnäma barockens sista blomstring, också är den första
konstnär, som målat en svensk bondes porträtt, den
bekanta Gripsholmsbilden av bondeståndets talman vid
i$86 års riksdag, Per Olsson från Gladhammars socken i
Tjust. Denne, om vars duglighet och förmåga man eljest
vet rätt litet, hade turen att som talman få representera
bönderna vid prins Karl Gustafs dop år 1686, varvid han,
enligt sin gravskrift kunde sig »väl skicka, väl tala och
väl dricka». Han fick en silverkanna och ett helt
hemman av Karl XI som belöning för sitt välförhållande
och, som sagt, Ehrenstrahl målade hans porträtt. Så
mycket väsen hade man förr ej gjort av någon bonde.
Någon politisk beräkning torde inte heller ha legat
bakom, ty Karl XI behövde inte krusa något stånd eller
parti. Det var nog helt enkelt ett utslag av tidens nya
uppskattning av bonden och hans arbete. Och ju mera
krigströttheten steg, ju mera bristen på arbetskraft inom
jordbruket gjorde sig gällande, ju hårdare det på
1600-talet ännu spannmålsexporterande Sverge kände den brist
i sin försörjningsförmåga, som den i förhållande till
folkmängden minskade sädesproduktionen utgjorde, dess mera
fick man klart för sig, att bönderna voro en mycket
betydande del av Sverges folk. Säkert är också, att
bönderna kände detta faktum allt starkare. Politiskt spelade
de, trots all yttre anspråkslöshet i framträdandet, en allt
större roll i frihetstidens riksdagar, där personligheter ur
bondeståndet nu börja framträda ur den grå massan, t. ex.
blekingsbonden Olof Håkansson. Och när det år 1743
artar sig till en formlig bonderesning i landet, den
ryktbara »stora daldansen», är det inte bara demagogi och
historisk romantik som äro i farten; det misslyckade
upptåget är också ett ganska betydelsefullt tecken på, att
de svenska böndernas länge undertryckta
självmedvetande åter vaknat till liv. Det är samma känsla, som
tar sig uttryck i vår första medvetet och allsidigt
framträdande »allmogestil» under nyare tiden.
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
