Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Färgämnen, luktämnen och läkemedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAPITEL XII.
FÄRGÄMNEN, LUKTÄMNEN OCH
LÄKEMEDEL.
Den kemiska industrien har endast långsamt gått
framåt ända till slutet av 1700-talet, då den erhöll ett
utomordentligt starkt uppsving, på vilket England
grundade sin ledande ställning inom detta för kulturen så
ytterst viktiga arbetsfält. De viktigaste produkterna voro
förut metaller, tvål och några få färgämnen, särskilt
indigoblått och krapp-rött samt lyx-färgämnet purpur.
Människorna gingo klädda först i djurhudar, sedan i kläder till
allra största delen förfärdigade av djuriska ämnen,
huvudsakligen läder, ylle och något siden samt dessutom
linne. Man kände till blekning, under inflytande av
solsken och fuktighet, och garvning, varvid alun användes.
Vid färgning med krapprött användes järnvitriol och
alun. Vid såpberedning användes aska från ved och
vid tvålberedning soda ur havsväxters aska eller i äldre
tider soda från utvittringar ur saltsjöar.
Den producerade mängden av dessa nyttigheter var,
efter vår uppfattning, alldeles försvinnande liten, och vi
kunna därigenom få ett begrepp om de ytterligt torftiga
förhållanden under vilka våra förfäder levde. Tillgången
på kemikalier var utomordentligt ringa. Någon ändring
i dessa små förhållanden inträdde vid slutet av
medeltiden då krut började tagas i bruk för krigsändamål. Utan
tvivel ingick krutet redan i ”den grekiska elden”, som
omtalas år 673, då den användes till Konstantinopels för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
