- Project Runeberg -  Kemien och det moderna livet /
260

(1919) [MARC] Author: Svante Arrhenius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XII. Färgämnen, luktämnen och läkemedel

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

260
ket lönande krapprotsodling, hade blivit tvungna att
upphöra med denna och övergå till annan odling, naturligtvis
med stor ekonomisk förlust. Men sett från en mera
allmän synpunkt måste det anses som en given fördel
att en del fruktbara distrikt återbördades till
brödsädsproduktionen.
Ännu vida större ekonomiska intressen voro
förknippade med framställningen av indigo. Detta viktigaste
av alla färgämnen användes redan i den grå forntiden av
egyptier, fenicier och greker. Det kan framställas ur
flera växter; den viktigaste av dessa, Indigofera tinctoria,
härstammar från Ostindien, men har sedan genom odling
spritt sig till stora delar av tropikerna såväl i Asien som
i Afrika och Sydamerika. En annan indigo-växt, Isatis
tinctoria, vejde, är mycket mera härdig, den finnes vid
Sveriges Östersjökust upp till Gävle, samt på Gottland och
Öland. Den var i gamla tider, särskilt på 1300-talet
föremål för stark odling i Frankrike och Tyskland, men
denna odling gick hastigt tillbaka, då man börjat införa
indigo från Ostindien. Troligen ha våra förfäder redan
ganska långt tillbaka i tiden använt denna växt för
blåfärgning. Indigo-produktionen i Indien var en av detta
lands, och därmed även av Englands, viktigaste
inkomstkällor. 1897 uppgick värdet av indigo-produktionen till
72 millioner kronor, motsvarande 6 millioner kilogram
rent indigo, därav 90 procent kommo på brittiska Indien.
År 1880 lyckades den berömde tyske kemisten Adolf
Baeyer att ur naftalin framställa syntetisk indigo.
Emellertid dröjde det till år 1897 innan den kunde ekonomiskt
konkurrera med den naturliga indigon. De arbeten, som
nedlagts på detta resultats vinnande, hade dragit en
kostnad av omkring 18 millioner kronor. De hade
huvudsakligen utförts av den vetenskapliga staben vid Badische
Anilin- und Sodafabrik. Först förvandlas naftalin till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Mar 27 00:14:38 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kemien/0284.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free