Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anhydrider ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Anhydrider (af grek. nekande
a och hydor, vatten), kallas, i
motsats till hydrat, syror och baser
minus vatten. Svafvelsyrehydrat
är t. ex. SO4H2,
svafvelsyreanhydrid SO3 (eller SO2H4—H2O),
salpetersyra NO2OH, dess anhydrid
N2O5 (eller 2NO2OH—H2O),
kaliumhydrat KOH, kaliumanhydrid
K2O. Förr ansågos anhydrider till
syror och baser såsom de egentliga
syrorna och baserna, men hydraten som
föreningar af anhydriderna med
vatten — ett betraktelsesätt som är
oriktigt, enär många hydrat innehålla
blott 1 atom väte. Enligt nyare
åsigter äro hydraten, icke anhydriderna,
de egentliga syrorna och baserna.
Många syror sönderdelas lätt i vatten
och anhydrid, t. ex. jodsyra,
kiselsyra, borsyra, selensyrlighet och
arseniksyra; många så lätt att syran, så
snart den frigöres ur ett salt,
sönderfaller i vatten och anhydrid, t.
ex. kolsyra, svavelsyrlighet,
arseniksyrlighet och kromsyra. En
syra är deremot eldfast, nämligen
metafosforsyran HO . PO2. Analogt
förhållande visa baser. De flesta
sönderdelas vid upphettning i
vatten och anhydrid (= oxid), deremot
icke natron- och kalihydrat (Na OH
och KOH); andra sönderdelas, så
snart de afskiljas ur salter, i vatten
och anhydrid, t. ex. silfveroxid,
qvicksilfveroxid.
Anhydrobaser, Anhydrosyror.
Se Kondenserade baser och
Kondenserade syror.
Anilin (af anil, portug.
benämning på indigo) l. Amidobenzol,
C6H5NH2, en organisk bas, som
till små mängder förekommer i
stenkolstjära och erhålles genom
destillation af indigo med kali. Vida
lättare och billigare erhålles dock
anilin af benzol, C6H6, som finnes
i stenkolsolja. Behandlas benzol med
koncentrerad salpetersyra, NO3H
bildas vatten (H2O) och nitrobenzol
(C6H5NO2). Om järnfilspån och
saltsyra (hvilken blandning
utvecklar vätgas) får inverka på
nitrobenzol, uppstå vatten och anilin,
som med öfverskottet af saltsyra
bildar ett fast salt, klorvätesyrad
anilin. Derur erhålles anilin genom
destillation med kalk i järnretorter.
Rent anilin är en färglös,
oangenämt luktande olja, eg. v. 1,02
kpt. 182°, som i luften färgas brun
till svart. Anilinet är föga lösligt
i vatten, men kan blandas i alla
förhållanden med alkohol, eter,
kolsvafla, feta och flyktiga oljor. Det
löser svafvel, fosfor, indigo. Det
är en svag bas, som med syror ger
kristalliserande salter. Med
oxidationsmedel (klorkalk,
kaliumdikromat och svafvelsyra m. fl.) ger det
blåa och blåvioletta färgämnen.
Fibrer af barrved färgas af
anilinsalter intensivt gula, hvarför man
med dessa salter kan upptäcka
träfibrer, t. ex. i pappersmassa.
Anilin har giftiga verkningar på
organismen, dock i mindre hög grad.
Anilinet och den homologa basen
toluidin, i blandning, hafva på
senare tider erhållit stor teknisk
användning, för tillverkning af vackra
och värdefulla färgämnen (se
Tjärfärger). Anilin upptäcktes 1826 af
Unverdorben; dess beredning af
nitrobenzol upptäcktes af Zinin
1842. Anilinfärgindustrien daterar
sig från 1856, då Perkin
upptäckte det violetta färgämnet
mauvein. Fabriker för tillverkning af
anilinrödt öppnades 1859 i Lyon.
Priset för anilinolja (blandning af
anilin och toluidin) är 500 kronor
per 100 kilo, för ren 9 kronor per
kilo.
Anisolja, den flyktiga olja, som
finnes i anisfrön (ungef. 2 %) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
