Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eldfast lera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Eldfast lera—Elektrolys
inforts af Derosne. Till en början
användes i tändsatsen kaliumklorat,
fosfor och gummi, men denna
tändsats var allt för lättantändlig
och derför farlig, hvarför
kalium-kloratet ersattes af andra ämnen,
t. ex. mönja, blysuperoxid och
brunsten. Dessa ämnen, blandade med
fint fördelad fosfor, vatten och ett
bindmedel (lim, gummi o. d.), fästas
på svaflade trästickor. De så
erhållna fosforstickorna äro
visserligen billiga, men derjämte eldfarliga
och innehålla den i hög grad
giftiga gula fosforn. I början af 1830
tillverkades i England fosforfria
friktionsstickor, de congreveska stickorna,
hvilkas tändsats bestod af
kaliumklorat och svafvelantimon. För att
tändas måste de dragas genom
sandpapper, hårdt sammantryckt mellan
fingrarna. Sedan man upptäckt den
oskadliga röda fosforn,
anbragteBött-ger 1848 detta ämne på ett plån,
mot hvilket de med
kaliumklorat-sats försedda tändstickorna gnedos.
Genom friktionen, som kan ökas
genom svafvelkis eller andra hårda
ämnen, upphettas fosforn på plånet
till antändningstemperaturen och
tänder tändsatsen. ’Tändstickor af
detta slag kallas säkerhetständstickor.
Deras tändsats innehåller
kaliumklorat, blandadt med
svafvelantimon, mönja, blykromat,
kaliumdikromat, brunsten o. d., samt fästes
med lim eller gummi vid trästickor,
hvilkas ändar genomdränkts med
paraffin. För att endast paraffinet,
men ej träet, skall brinna, brukar
man ibland impregnera stickorna
med en lösning af borsyra eller
aluminiumsulfat. För ändamålet torde
natriumvolframat (volframsyradt
natron) vara lämpligast. Tändsticksr
industrien har i Sverge uppnått en
hög grad af utveckling, sysselsätter
vid 31 fabriker 4,694 arbetare och
producerar för ett värde af 7,885,865
kr.
Eldfast lera. Se Lera.
Elektrolys, sönderdelning af en
kemisk förening genom en
galvanisk ström. Endast sådana
föreningar, som kunna leda elektricitet,
äro förmögna af elektrolytisk
sönderdelning. Så t. ex. sönderdelas
rent vatten ingalunda af en
galvanisk ström, men genom tillsats af
svafvelsyra, som gör vattnet ledande,
inträffar en sönderdelning (dock af
sekundär art). På samma sätt
sönderdelas en mängd oledande
ämnen, om de finnas lösta i vatten.
Om ett ledande ämne åverkas af
galvaniska strömmen, sönderdelas
det i sina beståndsdelar, hvilka
samla sig vid polerna, under det
den del af ämnet, som befinner sig
emellan dessa, förblir oförändrad.
Man benämner de bägge polerna
elektroder ; den positiva kallas anod,
den negativa katod. Den galvaniska
sönderdelningen benämnes
elektrolys, kropparna, som sönderdelas,
elektrolyter, och
sönderdelningsprodukterna ioner. Bland de senare
kallas den, som afskiljes vid
positiva elektroden, eller den
elektrone-gativa beståndsdelen, anion, och den
som afskiljes vid negativa
elektroden, eller den elektropositiva
beståndsdelen, kation (Faraday). För
uppfattandet af elektrolysen kan
man anse alla elektrolyter som
bi-nära föreningar, eller sammansatta
af tvänne beståndsdelar, t. ex.
blyoxid af Pb och O, kopparsulfat af
Cu och S04, af hvilka den ena,
kationen, Pb och Cu, afskiljer sig
vid negativa elektroden och den
andra, anionen, O eller S04 vid den
positiva elektroden. Dervid
inträffar, att en och samma ström
elektrolyserar equivalenta mängder af
olika elektrolyter (Faradays lag).
&fei^^^^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
