Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaviar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
201
ken lärde att kroppens lifsfunktioner
äro kemiska förlopp, som kunna
ordnas genom kemiska medel.
Kemiens uppgift blef derefter att finna
de verksamma »principerna» i
läkemedlen och att till medicinskt bruk
anskaffa kemiska preparat. Under
denna period, som kallats den
iatrokemiska, verkade flere
framstående forskare: Van Helmont,
Glau-ber, Hornberg, Leméry och
Agricola, hvilken sistnämde kan anses
som metallurgiens grundläggare, och
framför alla Robert Boyle, hvars
riktiga och vetenskapliga
uppfattning af kemien nära anslöt sig till
den nyare tidens och var ett helt
århundrade framför samtiden.
Den aristoteliska läran om de
fyra elementen, hvilka kunde anses
som allmänna representanter för
materiens fysiska egenskaper,
utvidgades småningom genom antagandet
af nya grundämnen. Så ansåg
Ge-ber, i 8:de årh., att qvicksilfver och
svafvel äro element i aristotelisk
bemärkelse och ingå i alla metaller.
Sedan tillkom grundämnet »salt».
För att förklara bränbarheten tillade
Becker 1669 ett nytt grundämne,
»terra pinguis», fet jord, ett element,
som af Ståhl 1702 sublimerades till
»flogiston». Med antagandet af
detta element trodde sig Ståhl
kunna förklara förbränningen såsom
beroende på bortgåendet af eldämnet
flogiston. Den tid, hvarunder denna
lära herskade, det s. k. flogistiska
tidehvarfvet, räckte till slutet af
förra århundradet, då Lavoisier,
genom en riktig tolkning af
förbränningen och genom antagandet af
Boyles rätta uppfattning af
elementen såsom konkreta kroppar, ej som
filosofiska abstraktioner, blef
grundläggare af den nyare kemiens
tidehvarf. Den flogistiska perioden var
rik på upptäckter och kan uppvisa
forskare af första rang: Black,
Cavendish, Priestley, Scheele,
Bergman m. fl. Den nyare kemien
kännetecknas af den stora
uppmärksamhet man skänkt kropparnas
qvantitativa sammansättning och
genom den oväntadt snabba
utveckling, hvari vetenskapen varit och
är stadd. Lavoisiers förklaring af
förbränningsfenomenen följdes snart
af en teori för de kemiska
föreningarna, grundad på lagen för de
multipla proportionerna, nämligen
Daltons atomteori (1808), hvilken
kort derefter erhöll ett vigtigt stöd i
Gay Lussacs upptäckt att volymerna
på olika gaser, som förenas, stå till
hvarandra och till den bildade
föreningens volym i ett mycket enkelt
förhållande. Gay Lussacs lag, att
alla gaser, oberoende af den
kemiska beskaffenheten, utvidgas lika
vid samma temperatur, ledde till
Avogadros hypotes (1811), att
gasernas minsta delars, molekylernas,
vigter, förhålla sig som de
egentliga vigterna, hvilken sats, som först
på senare tider kommit till fullt
erkännande, är en af de vigtigaste
grundstenarna i den nutida kemiska
lärobyggnaden. Berzelius, som
upptog och utvidgade Daltons atomteori,
ansåg att kemisk frändskapskraft är
elektricitet och utbildade en hela
vetenskapen omfattande teori, den
elektrokemiska teorien, som i midten
af århundradet undanträngdes af
typteorierna, af hvilka den
gerhardtska spelade den vigtigaste rollen.
Typteorierna efterträddes af den s.
k. moderna kemien, som grundar
sitt system på elementaratomernas
begränsade, men varierande förmåga
att binda andra atomer, en lära,
som ligger outvecklad redan i lagen
för de multipla proportionerna och
som framställdes först af Frankland
och Kolbe 1858.
öiÄi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
