Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyrosin ... - Urinämne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Urinsediment—Urinämne
377
icke äro närmare kända.
Amido-syrorna leucin, glykokoll, asparagin
och tyrosin förändras i organismen
och lära till en del afsöndras såsom
urinämne. Många alkaloider öfvergå
oförändrade i urinen, men
aromatiska kroppar (benzolderivat) i
allmänhet undergå olika förändringar
och gifva upphof till hippursyra,
salicylursyra o. s. v.
Urin af gräsätande djur är oftast
grumlig samt utmärkes af stor
rikedom på hippursyra och fattigdom
på urinsyra. Fåglars och reptiliers
urin är mycket rik på urinsyrade
salter.
Urmsedime’nt kallas de
bottensatser, som afsätta sig ur urin.
De utgöras af slem, var,
epitélfrag-ment, urinsyra och dess
natriumsalt, kalcium- och magnesiumfosfat,
kalciumoxalat och
ammonium-mag-nesiumfosfat samt äro ofta rödt
färgade af okända färgämnen.
Urinsocker, Drufsocker (sed..o.)
Urinstenar, Blåsestenar,
stenhårda och ofta kristalliniska
konkretioner, som afsätta sig i
urinblåsan, vanligen omkring någon
kärna af slem, var eller fasta,
tillfälligtvis i blåsan införda kroppar.
Det vanligaste slaget urinsten
utgöres af urinsyra och urinsyrade
salter, de dernäst vanligaste af
kaleium-oxalat. De senare stenarna, s. k.
mullbärstenar, utmärkas af en
knott-rig yta. Den betydligaste
storleken uppnå stenar af
fosforsy-rade salter, t. ex.
ammonium-mag-nesiumfosfat. Det senare saltet kan
icke uppstå i blåsan, med mindre
der inträffat urinämnejäsning, som
åter beror af bakterier, hvilka utifrån
införts i blåsan, t. ex. med sonder.
Urinstenar af cystin och xantin
äro högst sällsynta.
Urinsyra, en i urin, i de
vanligare slagen urinsten, i giktknölar,
i ormars och reptiliers exkrement
och i guano förekommande syra,
som i rent tillstånd bildar ett hvitt,
kristalliniskt, i vatten nästan
olösligt pulver och hvars
sammansättning motsvarar formeln C5H4N403.
Den är en svag syra och ger med
baser i allmänhet mycket svårlösliga
salter. Mest lösligt är litiumsaltet,
som vid 20° löses i 368 del. vatten,
hvarför man använder
litiumkarbonat for njur- och urinsten.
Urinsyran upptäckes lätt, om ett prof
löses i några droppar salpetersyra
och lösningen afdunstas i lindrig
värme; man får då en efter
tillsats af ammoniak karminröd
återstod af murexid. Urinsyran
uppstår i organismen genom
syrsättning af ägghviteämnen; dess mängd
ökas undei förhållanden som störa
en fullständigare oxidation inom
organismen, t. ex. vid hindrad
respiration och under febrar.
Deremot minskas urinsyrehalten genom
syrgasinhalationer, vid stora doser
kinin och efter förtäring af
karls-badervatten.
Urinämne, CO(NH2)2 eller
CNH.NH2. OH, förekommer i
djurens urin och till smärre mängder
i kroppens öfriga vätskor samt
bildas syntetiskt genom uppvärmning
af en lösning af cyansyrans
ammoniumsalt, eller af en blandning af
ammoniumsulfat och kaliumcyanat.
Urinämnet kristalliserar i
salpeterlika, färglösa prismer, som lätt lösas
i alkohol och eter. Det förenar sig
med syror till ofta väl
kristalliserande salter, hvilka på 1 mol.
urinämne innehålla 1 mol. af en
enbasisk syra. Äfven med vissa oxider,
t. ex. qvicksilfveroxid, och med
salter kan urinämnet förenas. Genom
jäsning förvandlas det, under
upptagande af vatten, till kolsyra och
ammoniak. Vid torr destillation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
