Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Volfram - Volframlegeringar - Woulfska flaskor - Vulkanisering - Wurstgift - Våg - Väte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Volframlegeringar - Väte
brons. Motsvarande kalisalt, magentabrons, har kopparröd färgton.
Liksom molybdensyrade salter reduceras volframaten genom inverkan af zink och saltsyra samt antaga en vacker och intensivt blå färg af lägre volframoxider. - Natriumvolframat kostar, allt efter renhetsgraden, 108-144 kr. pr 100 kilo. - Volfram benämnes i
Frankrike tungstene, i England tungsten och scheelium.
Volframlegeringar. På senare tider har man börjat använda legeringar, som innehålla Volfram. Volframbrons innehåller 95,4 % koppar, 3,o % tenn och 1,57 % Volfram. Den har stor fasthet. En hård och seg legering med koppar erhålles derigenom att mineralet
Volfram sammansmältes med koppar och kol. Legeringar af järn och Volfram erhållas genom
smältning af volframmineralet med kol och järnmalm samt lära kunna erhållas af ända till 53 % volframhalt, Genom sammansmältning af volframjärn med stål erhålles volframstål, som utmärkes af stor seghet och hårdhet samt användes till verktyg o. d.
Woulfska flaskor, flaskor med 2-3 korta halsar, användas till rening af gaser (Jfr Gas, fig. 5).
Vulkanisering. Se Kautsjuk.
Wurstgift. Se Korfgift.
Våg. Rörande användning af vågen vid kemiska arbeten jfr Fresenius, »Anleitung zur
quantitativen chemischen analyse». Särdeles beqväma kemiska vågar tillverkas af Paul Bunge i Hamburg.
Väte, ett icke metalliskt grundämne, hvars förening med syre är vatten. Vätet i fritt tillstånd, vätgas, tyckes först hafva blifvit framstäldt af Paracelsus i 16:de
århundradet (jfr Vatten). Det förekommer endast sällan i fritt tillstånd,
bland vulkangaser, och uppträder äfven vid förruttnelseprocesser.
Vätet, som i förening med syre bildar vatten samt med kol, syre och
qväfve de organiska kropparna, är ett af de allmännaste och vigtigaste
grundämnena. Det erhålles lätt i fritt tillstånd, om man i en
gasutvecklingsflaska löser zink eller järn i utspädd svafvelsyra eller
klorvätesyra :
Zn + H2SO4 = ZnS04 + H2
Fe + 2HCl = FeCl2 + H2.
Vanlig zink, som innehåller små mängder främmande metaller, löses
lätt i syror, men ren zink långsamt.
Deremot kan man genom att till syran tillsätta ett par droppar
platinaklorid äfven med ren zink erhålla en rask vätgasström. Oren
zink ger i regeln en vätgas, som innehåller arsenik-, svafvel- och
fosforväte, hvarifrån gasen kan renas genom tvättning med en lösning af
kaliumpermanganat och natronlut.
Järn ger en af stinkande kolväten förorenad vätgas. I stort kan
vätgas erhållas, om man leder en ström af vattenånga genom en med
glödande järnskrot fylld cylinder.
Vätgas, som af alla ämnen är lättast och har eg. v. 0,0692, är 14 1/2
gång lättare än luft. En liter vätgas väger 0,0896 gr. Vätgasen är
en färglös, luktlös och smaklös gas, som icke verkar giftigt vid
inandning, men i oblandadt tillstånd, såsom oduglig för respirationen,
orsakar q väfning. Genom användning af starkaste tryck och afkylning har
man lyckats erhålla vätet förtätadt i form af en fast kropp, som i luften
ögonblickligen förgasas. Af vatten absorberas vätgasen endast till den
minsta möjliga mängd. Antänd, brinner den i luften med kmappt
lysande låga, men utvecklas dervid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
