Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82
KUNG!.. TEATRARNE
»Om någon varit född att blifva vår och kanske alla tiders
störste tragiker, så var det Georg Dahlqvist; en så djup lidelse,
en så glödande hänförelse och en så stormande kraft har man
helt visst aldrig någonsin, hvarken förr eller i senare tider be»
vittnat på den svenska scenen», skref Fritz Arlberg i Aftonbladet
den 21 sept. 1880 i en ledande artikel om de kungliga teatrarne.
»Georg Dahlqvist var den af våra inhemska skådespelare
som mest och framgångsrikast spelat på inspiration, det vill
säga, låtit stundens ingifvelse bestämma färgerna och styrkan
i sin framställning. Därmed må icke vara sagdt, att han ej
studerade sina roller, att han gick oförberedd fram inför pu»
bliken och på detta sätt vågade ett spel, som lika lätt kunde
framkalla förlust som vinst — långt därifrån. Han utarbetade
nog sina roller genom träget studium, trägnare kanske än
mången, men det var fulländningen som han lämnade åt in»
spirationcn, och den svek honom endast sällan, ty han var
aldrig illa disponerad när han utförde sin roll. Med kostymen
och masken iklädde han sig också personligheten som han
skulle återgifva; när förhänget gick upp för skådespelet, glömde
han allt annat än det, han uppgick till själ och kropp så full»
ständigt i sin uppgift, att när han spelade konung, kände han
sig till mods som om världen legat för hans fötter, och när
han återgaf en tiggare, så tyngde på hans breda skuldror all
världens nöd och elände, och han blef sann på detta sätt,
slående sann, till och med midt i sina öfverdrifter. Ty han
hade sådana, och de ändå som voro stora. Men hans öfver»
drifter voro aldrig blodlösa resultat af ensidiga kammarstudier,
de voro foster af en öfversvallande känsla, en ytterligt lättrör»
lig fantasi, en vulkanisk konstnärspersonlighet, som älskade
det gigantiska både i färger och propotioner och som därför
mången gång, hänförd af stundens makt, gick ut öfver det
sedvanligas råmärken. Det var hos denne skådespelare en
egendomlig förening af idealitet och naturalism. Det var ideali»
tet i det sätt hvarpå han lät rollens andliga egenskaper fram»
stå, och den djärfvaste naturalism i hela den yttre uppenbarelsen».
(Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)
Men han kunde, som sagdt, ofta göra sig skyldig till stora
öfverdrifter i sin realism. När han till exempel i ett stycke
skulle framställa att han råkat falla ner i en damm, hoppade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
