Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118
KUNG!.. TEATRARNE
öfvertygande konst utmejslad i sina finaste smådelar. Där
var mästerskap i både yttre och inre hållning, och sällan har
väl någon författare funnit ett så troget återgifvande af hvad
han tänkt och skildrat. Det är ett par andra skapelser bland
Knut Almlöfs många mästerverk som sannolikt också förtjäna
att minnas som bevis på hvad här kunde åstadkommas under
senare hälften af adertonhundratalet, också två vidt skilda
framställningar, nämligen Poirier i »Klädeshandlaren och hans
måg» och Shylock i »Köpmannen i Venedig», den förre en
bland de mest kännetecknande skildringar af den förmögna
borgareklassens förhållande till aristokratien i århundradets
midt, den senare en djupt fattad medeltidsbild, och bägge
dessa utförda med samma storartade verkan. Och så kommer
slutligen »Advokaten Knifving», där titelrollens framställning
verkligen var en af vår skådespelarkonsts bästa vinningar
under lång tid.»
De båda roller som Knut Almlöf tyckte mest om och som
han hälst spelade voro Poirier och Penichon — detta enligt
hans egen utsago till utgifvaren af dessa anteckningar. Så
utmärkt han än var i dessa båda uppgifter, ställa de likväl
ingalunda någon af hans andra bästa skapelser i skuggan. Den
slipade brännvinsadvokaten Knifving — otvifvelaktigt en af
hans allra yppersta typer och i hvilken han inlade »en äkta
djup humor samt en sann och gripande ironi öfver menskliga
befängdheter och svagheter» —, den gamle spydige »hackspetten»
Daniel Hejre, den oefterhärmligt oförskämde landtsortsaktören
Gaspard och den genomkomiskc
markisen»snushandlarentfre–gattkaptencn Fromont voro alla oförlikneliga framställningar,
präglade af det mest fulländade konstnärskap. Utom förut
nämnda roller må äfven följande omnämnas, såsom tillhörande
hans mera bemärkta: Rudolf Mörk i »Sparlakanslexor», där
han med humoristisk undergifvenhet framställde en kujonerad
äkta man, Onkel Sam i den liknämnda komedien, Benoiton i
»Familjen Benoiton», Figaro i Beaumarchais’ »Figaros bröllop»
och slutligen titelrollen i Anna Wahlenbergs 4=aktskomedi
»Farbror Pål», som blef den sista roll han inlärde då stycket
upptogs vid gästspelet våren 1896.
Redan vid 53 års ålder då han stod på höjden af sitt konst»
närskap var han emellertid, på våren 1882, fast besluten att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
