Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184
KUNG!.. TEATRARNE
Fredrikson kallades nu att såsom direktör stå i spetsen för den
association som från nämnda dag öfvertagit verksamheten vid
Kungl. Dramatiska Teatern. Förutom sitt direktörskap upp»
trädde han gifvetvis fortfarande som skådespelare, och bland
hans mera framstående roller under de tio år som nu följde
må antecknas Des Pntnelles i »Vi skilljas!». Grefve
Trast–Saarberg i »Ära», Kammarherre von Wolff i »Ett ungkarlshem».
Fouché i »Madame Sans»Gëne», De Ryons i »Damernas vän»
och Prosper i »En papperslapp». Under juni 1890 företog
han tillsammans med en del af Kungl. Dramatiska Teaterns
artister samt fru Betty Hennings och herr Olaf Poulsen en
turné till Göteborg och Kristiania.
Spelåren 1898—1904 uppträdde han som gäst, dels på olika
scener i Skandinavien — hos Hjalmar Selander, hos Albert
Ranft (först i Göteborg hösten 1899, sedan vid Vasateatern
från december 1899 till våren 1900) samt vid Albin Lavéns turné
på våren 1903 — dels i flera repriser på Dramatiska Tcatem,
till hvilken han emellertid åter kallades till direktör från den
1 juli 1904 och där han sedan kvarstod till dess teatern i juni
1907 upphörde att ha sitt hemvist å den gamla scenen vid
Kungsträdgården. Under dessa år, då konstnären redan
öfverskridit sjuttiotalet uppträdde han i flera nya roller, bland hvilka
Friherre Max von Wittinghoff i »Lifvets maskerad» (1906) var
den mest bemärkta. I denna roll uppträdde han äfven vid
»gamla Dramatens» sista föreställning den 14 juni 1907, då
han på samma gång tog afsked af de tiljor på hvilka han
under 45 år verkat och skördat sina största triumfer. Han mot»
togs då redan vid sitt inträde med applåder, som blefvo allt
starkare efter hvarje akt och kulminerade efter styckets slut,
sedan han hade framträdt och med några hjärtliga afskedsord
tackat kamraterna och publiken. »Oändliga, frenetiska ap=
plåder, bravorop, näsduksviftningar, rosor och violbuketter, som
kommo farande uppifrån logerna och som direktör Fredrikson
tog upp med sin oefterhärmliga elegans — ordet tvingar sig på
oss trots sin banalitet — det var aftonens slut», skrifves i ett
referat öfver denna märkliga föreställning, som bildade afsluta
ningen af en af de mest lysande perioderna i vår dramatiska
konsts historia.
På den nya Dramatiska Teatern vid Nybroplan uppträdde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
