Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stjernskott och meteoritfall.
Nyårsdagen år 1869 hördes vid middagstiden
i många trakter vid Mälaren ett doft
buller, liknande aflägsen stark åska eller på
ett och annat ställe, enligt beskrifning, »något
betydligare stenras». Fotgängare på väg från
Fittja kyrka hörde flera knallar och derpå ett
rassel, som om en mängd stenlass blifvit
ur-stjelpta, hvarefter följde orgellika, långsamt
förklingande toner. En person, som var ute
för att fiska pä Lårstavikens is, såg, när ljudet
upphörde, en medelstor sten nedslå tätt
bredvid honom i isen, der den bildade en djup
grop, hvarefter den studsade tillbaka och
rullade ett stycke framåt. Fiskaren upptog
stenen, som var så varm som om den blifvit
uppvärmd i solen en het sommardag. En
gumma, som befann sig inne i sin stuga i
närheten af Fittja prestgård, tyckte att
skorstenen ramlade sönder och sprang ut för att
se efter rätta förhållandet; hon såg då,
huru-ledes en liten sten kom »neddansande från
himlen ».
Sålunda lyder i korthet den kända
berättelsen om ett af de många från himlen komna
stenfall, hvilka enligt ögonvittnens intyg timat
på olika delar af vår planets yta. Meteoriter,
meteorstenar eller aeroliter äro de ömsevis
brukade benämningarne på dessa vilsekomna
vandrare, hvilka från obekanta rymder slungas
ned såsom stenar genom atmosferen.
Ehuru ej alltid, så har man dock mången
gång i de trakter, som hemsökts af
meteoritfall, sett dessa börja såsom något slags
ovanligare ljusfenomen högt uppe i atmosferen,
hvilket efter hand tilltagit i styrka och
slutligen uppträdt såsom en lysande, stundom
flammande och gnistrande boll eller kula.
Eldklot eller eldkulor kallar man derföre också
dessa himmelska fyrverkeripjeser, som pläga
synas öfver vidsträckta områden och ofta draga
efter sig långa, lysande svansar eller strimmor.
Noggranna iakttagelser öfver dylika
ljusbeteck-nade vägar i luften hafva ledt till beräkningar
öfver fallhastigheten, hvarigenom visats, att
denna i atmosferens öfre delar vexlar mellan
ungefär 15 och 75 kilometer i sekunden. En så
ofantlig hastighet gifvermed matematisk visshet
tillkänna, att den fallande kroppen förskrifver
sig från rymder, som ligga utanföre
jordat-mosferens yttersta gräns, och att densamma
redan i dessa rymder måste hafva rört sig
med en viss fart, oberoende af den, som
sedermera tilldelats honom genom jordmassans
dragningskraft.
Det lider derföre intet tvifvel, att
meteoriterna, som hos kineser och japaneser i
långliga tider kallats »stenstjernor», i sjelfva verket
ursprungligen äro kosmiska småkroppar,
kretsande omkring solen samt störtande
liufvud-stupa mot jorden, när denna under sitt
årslopp kommer för nära deras banor och med
sin massas oemotståndliga kraft drager dem
till sig. Vi veta att småplaneter i hundratal
sväfva i verldsrymden mellan Mars- och
Ju-piterbanorna samt att nya upptäckter nästan
årligen öka antalet af dessa planetkroppar.
Vi veta också, att kometer, enligt Keplers
uttryck »talrikare än fiskarne i hafvet»,
genom-ströfva samma rymd, och det är derföre icke
underligt, om på betraktaren ovilkorligen
tränger sig den tanken, att oräkneliga myriader
af kosmiska kroppar, små verldsfragment eller
»meteorer», öfverallt kringsvärma inom vårt
solsystems gränser samt att dét är några fåtal
sådana, hvilka årligen ertappas under formen
af meteorfall.
När en med kosmisk fart framilande meteor
åverkas af jordens dragningskraft, ökas farten
hastigt och atmosferen, som i brådskan icke
hinner undkomma, pressas dervid allt mera
tillhopa på de ställen, .som befinna sig rätt
framom fallkroppens väg. Genom gnidningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
