Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Egyptiska hieroglyfer.
T?gypten är för oss ett land fullt af hemlig-
heter och dess historia är så gammal och
skenbart så utan beröringspunkter med andra
länders historia, att det länge tycktes, som
Tore detta rike en från den öfriga
mensklig-heten afskild del, hvilken i bästa fall endast
kunde hafva något intresse för sig sjelf.
Pyramiderna, sfinxen och mumierna hörde
naturligtvis hvar och en talas om, men de
retade nyfikenheten blott hos ett fåtal och ingen
visste rätt förklara anledningen till deras
förekomst. Några uppgifter om egypternes seder
funnos visserligen hos Greklands och Roms
klassiske författare, men de häntydde på
ställningar och förhållanden af så underlig och
ofattlig natur, att man hyste liten eller ingen
tilltro till deras rigtighet.
Men när fornforskarne togo detta
hemlighetsfulla folkslags minnesmärken i betraktande
och på dem funno otaliga teckningar,
uppenbarligen anordnade efter en bestämd plan,
insågo de att de upplysningar, hvilka saknades,
skulle till stor del eller kanske helt och
hållet vinnas, om de lyckades finna ett medel
att tolka dessa bildtecken. I forntiden var
den meningen rådande, att kunskapen om dessa
teckens betydelse tillhörde uteslutande de
egyptiska presterne och att densamma med dem
utdött for att aldrig mer återlifvas. Och
sålunda blefvo för bortåt sextön sekler otaliga,
skulpterade minnesmärken, prydligt präntade
papyrus-rullar och de icke mindre
omsorgsfulla inskrifterna på många griftplatser en
förseglad bok för senare tiders historieskrifvare.
Med oräkneliga uppteckningar från en förgäten
historia framför sig i form af inskrifter med
s. k. hieroglyfiska tecken nödgades alla
länders lärde män erkänna sig oförmögna att lösa
deras gåtor, och det såg ut som skulle de
gamla egyptiska monumenten för alltid blifva
ett under och en hemlighet för verlden.
Man får icke tro att inga försök gjorde«
att tolka ifrågavarande skriftstycken. Mången
stor lingvist hade förgäfves bråkat sin hjerna
med att utleta de sällsamma tecknens dolda
mening, men det befans vara en omöjlighet
att dervidlag uträtta något, derest icke
oväntad hjelp någonstädes ifrån funnes att påräkna.
Med större och mindre framgång gjordes
emellertid gissningar rörande betydelsen af vissa
ständigt återkommande tecken och bland
annat öfvertygade man sig, på något
märkvärdigt sätt, om förekomsten af namnen
Ptole-meus och Alexander. Sedan man åtkommit
dessa namn, var Silvestre de Sacy den förste,
som påstod, att de teckengrupper, som
fiöre-stälde namnen, bestodo af bokstäfver, och
svensken Åkerblad försökte icke utan framgång
att ur egennamnen framleta och särskilja de
flesta af deras alfabetiska grundämnen. Men
Akerblad tyckes hafva kommit till sina
slutsatser endast från inledningsorden till de
påbud, han studerade, och som dessa nästan helt
och hållet utgöras af främmande egennamn,
undgick honom upptäckten af det högst
vigtiga förhållandet, att egypterne i likhet med
orientalerne i allmänhet och äfven hebreerne
hade för vana att undertrycka alla karta
mel-lanvokaler i sin skrift. Följden liäraf blef
den, att ehuru han lyckades utveckla ett
alfabet, som var drägligt rigtigt, så långt det
räckte, han stod alldeles bortkommen, då han
försökte tolka andra inskrifter, och hans
villrådighet ökades icke litet af den
omständigheten, att något mellanrum icke lemna¡ts
mellan de särskilda orden, enär tecknen följde
efter hvarandra i ändlöst sammanhang, utan
af-brott eller uppehåll. Ett stort resultat hade
han emellertid åstadkommit: lian hade visat
att egypterne stundom, om än icke alltid,
använde hieroglyfer såsom bokstäfver, och att
dessa bokstäfver hade ej obetydlig likhet med
de hebreiska. Härvid skulle måhända
upptäckterna hafva stannat, om icke en högst
lycklig och opåräknad hjelp mellankommit —
fyndet af den sedermera så ryktbara
Rosettestenen.
Denna sten, som nu befinner sig i Britiska
museets säkra förvar, är ett aflångt block af
svart syenit, som vid gräfningar år 1799 för
anläggandet af ett fäste mellan Rosette och
hafvet påträffades af den franske officer, som
öfvervakade arbetet. Stenen liar tre inskrifter,
af hvilka den nedersta på grekiska språket
och med de grekiska skriftecknen var
jem-förelsevis lätt att tyda, och de upplysningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
