Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dermed betyga sin sorg öfver deras konungs
död. Hos tschuktscherna i Östra Sibirien är
det egentligen qvinnorna, som tatuera sig:
tatueringen sker småningom ocb de första
prydnaderna anbringas sannolikt vid giftermålet.*
Ocb såsom kläderna icke alltid äro till för att
skyla vår nakenhet, så är tatueringen ofta
äf-ven en sannskyldig kroppsprydnad.
Polyne-"sierne träffas t. ex. mången gång smyckade
med arabesker, cirklar och andra ritningar,
. som göra det aldra behagligaste intryck,
medan i Japan de mest utomordentliga
öfver-raskningar oupphörligt beredas främlingen af
personer, som äro begifna på att låta tatuera
sig rigtigt elegant. I Yokohama kan man
icke sällan se tjensteflickor utstyrda i
mång-färgad tatuering, liknande det brokigaste och
mest konstfulla tapetmönster eller pittoreska
målningar, sådana som den hithörande af
bildningen framvisar; och kroppen är så
fullständigt öfvertäckt med dessa ovanliga prydnader,
att det aldra obetydligaste klädesplagg är
tillräckligt att bevara allt sken af anständighet.
Det vanligaste’ tatueringssättet är att i
huden göra små stygn och deruti ingnida något
färgämne, merändels färgad växtsaft. Men
der tatueringskonsten är mera långt drifven
är operationen ingalunda så enkel. Om t. ex,
på Fidjiöarne, Marqvesasöarne eller Nya
Zeeland en yngling skall tatueras, så uppritas först
på ett löf eller ett stycke tunn bark de bilder,
som skola anbringas. Teckningen lägges sedan
på vederbörandes hud och afritas der med
en skarp benknif, som intränger djupt i
köttet. I skårorna, som återgifva teckningen,
ingnidas sedan icke blott färgämnen utan
äf-ven andra irriterande ^växtämnen, isynnerhet
träaska, som fördröja läkningen och ofta
frambringa hårda valkar, hvilka uppsticka
betydligt öfver den öfriga hudytan. Maorikrigare,
hafva stor förkärlek för detta ytterst
smärtsamma sätt att gå till väga och förekomma
ofta prydda med ritningar i upphöjd teckning,
icke olika de bilder, de bruka inskära på sina
stridsklubbor och kanoter.
De plågsamma operationer, som mången
tatueringslysten nyzeeländare måste underkasta
sig, beskrifvas af resande såsom liknande det
obarmkertigaste djurplågeri, och dylika
operationer pågå under flera månader, till och med
år, innan allt är i ordning och fullbordadt.
Att för frambringandet af japanesernas
öfver-dådigt granna och rikliga dekorationer måste
åtgå en mycket rundlig tid, hvarunder de
bittraste lidanden måste uthärdas, är alldeles
uppenbart. Invånarne på Pelewöarne tatuera
sig, säger Miklucho-Maclay, mindre än sina
grannar japaneserne och andra polynesier,
men de göra detta icke derföre, att de äro
mera likgiltiga för personlig utmärkelse, utan
derföre att de icke stå ut med de kroppsliga
plågor, som följa med tatuering i större skala.
Nervsystemet angripes deraf i sjelfva verket
så häftigt, att helsan vanligen tager skada
under operationen, och det har till och med
inträffat att mången Pelewöbo fått plikta med
lifvet för sitt begär att prunka med grannare
hudprydnader än sina vänner och bekanta.
Hvem det egentligen tillkommer att
förrätta det obehagliga bestyret med tatueringen
är icke alltid så lätt att bestämma. Någon
gång tyckes det vara stammens gamla qvinnor,
hvilka drifva -tatueriDgen såsom yrke, men när
i förrättningen ingår någon religiös eller
symbolisk betydelse, såsom hos alforierna i Nya
Guinea, utföres densamma af någon prest eller
öfverhetsperson.
Huru smärtsam och lifsfarlig hvarje sådan
tatuering måste vara, som på mera
genomgripande sätt utföres efter konstens alla regler,
kan man förstå deraf, att tatuering stundom
ådömes förbrytare såsom straff. I flera af
Europas större städer, till och med i
Stockholm, förevisade sig år 1873 en tatuerad
al-banes, Georgios Konstantinos. Han hade
kommit med franska trupper till Kochinchina och
begifvit sig in i Birma, der han jemte några
kamrater företog sig att skaffa vapen åt
upprorsmän, • som ville afsätta konungen.
Upproret misslyckades och anstiftarne
massakrerades men Konstantinos och två af hans
med-hjelpare dömdes till tatuering, hvilket straff
han ensam med lifvet uthärdade. Tatueringen
utfördes af konungens öfvertatuerare med en
klufven messingsten, som i likhet med en
ro-stral upptog i sin spricka de färgämnen
(in-digo och cinnober), som begagnades; tenens
spets inslogs flera millimeter under hudens
yta. Kort efter uppkom alltid sådan svulriad
och smärta, varande omkring två veckor, att
arbetet måste under tiden fortsättas på annat
hudställe. Under tre timmar dagligen i tre
månaders tid misshandlades den arme
stackaren, som ofta måste fasthållas af fyra starka
karlar, tidtals hotande honom med döden, om
han icke ville i stillhet lida de olidliga plå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
