Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tändstickslåda och gör ett litet rundt hål i
ena änden, drag ut lådan och stoppa in litet
tobak, som bör vara alldeles torr! Antänd
derefter tobaken och skjut in lådan! Om
någon nu med ett finger behagar knacka på
lådans andra ände, skall han få se att små
rökringar utspringa från det runda hålet. Det
är naturligt, att tobaken derinne måste vara
brinnande, om någon rök skall erhållas, och
lådan måste hållas i sådant läge till dagern,
att man kan se de utkommande ringarne.
Sådana rökningar göras ofta af rökare,
som pläga taga munnen full med rök och derpå
utsläppa ringar i luften för sitt välbehags skull.
Man ser dem ibland uppstiga från
lokomotivskorstenar och en kemist får ofta se dem, då
han framställer fosforväte. I detta senare fall
ledes gasen från en retort ned under vatten,
hvarifrån bubblor uppstiga och i vattenytan
brista sönder samt lemna ifrån sig vackra hvita
ringar af fosforsyra.
Vill man göra rökringar i stor skala, så
går detta nog för sig. Man tager en öppen
telåda, en tom förstås, eller också en annan
öppen låda af lagom storlek. I bottnen eller
väggen midt emot den öppna sidan skär man
ett rundt hål, hvarefter lådan tillslutes med
ett stycke tät väf, som fastnubbas kring de
öppna kanterna. Om man nu knackar eller
trycker med fingret på väfven, utstiga genom
hålet hvirfvelringar, som kunna spatsera flera
famnars väg, men som dessa ringar tyvärr
endast bestå af ren luft, så kan man ej märka
dem. För att göra ringarne synliga, måste
man fylla lådan med rök genom att t. ex.
sticka in ett stycke brinnande papper. Sedan
lådan fylts med rök, ser man en vacker hvit
ring utspringa för hvar gång som man knäpper
med fingret mot väfven.
Bästa sättet att fylla lådan med rök eller
rättare med stoftsmulor, som göra ringarne
synliga, är att fästa ett par flaskor vid lådan
(fig. 3). Ett vinkelböjdt glasrör instickes med
hvardera änden i en kork (fig. 4); den ena
korken sättes i flaskhalsen, den andra i ett
hål i lådans vägg. Genom röret kommer
flaskan i gemenskap med lådans inre, och på
samma sätt fäster man vid lådan en annan
flaska. Den ena flaskan bör innehålla en stark
lösning af ammoniak och den andra saltsyra.
Man upphettar flaskorna försigtigt med
spritlampor. De gaser, som vid upphettningen
bildas, intränga i lådan och förenas der till
en tjock hvit rök, bestående af fina
salmiak-smulor.
Om vi närmare undersöka de stora ringar,
som knackas fram ur en sådan låda, skola
vi finna att de hafva en tvåfaldig rörelse: en
framåtskridande och en hvirflande. Bingarnes
inre delar gå i den hvirflande rörelsen alltid
åt samma håll som det, hvaråt ringarne röra
sig, hvaremot de yttre delarne tyckas gä
motsatt väg. Om vi tänka oss en ring
genomskuren (fig. 5, hvarest ringen föreställes röra
sig i den af pilen antydda rigtningen), se vi
rökpartiklarne i öfre genomskärningen röra sig
åt samma led som visarne på ett ur men i
nedre genomskärningen åt motsatt håll (de
små pilarne visa hvirfvelrörelsernas rigtning).
En sådan rökring är i sjelfva verket en hel
rulle af hvirflar, lagda ofvanpå hvarandra och
derefter hopböjda i sluten kretsform samt stadda
i samfäld rörelse framåt i samma rigtning.
Vi måste ihågkomma, att sjelfva röken
icke har något vidare att göra med dessa
hvirflar än att göra dem synliga. Hvirflarne bildas
af luften och äro lufthvirflar, hvilka man icke
skulle kunna se, om man icke nedsmutsade
luften med rök. En sådan lufthvirfvel kan
emellertid oskadd segla tvärs genom ett stort
rum och till och till med blåsa ut ett ljus,
om något sådant är i vägen. Vänder man
lådans hål mot ansigtet, känner man en stark
pust vid hvarje slag mot väfven, och man får
sålunda något begrepp om den kraft, hvarmed
äfven sådana små hvirfvelvindar bana sig
vägen fram här i verlden. Egendomligt
förefaller det också, att ren luft, den fria, tvång
lösa luftens spänstiga delar sålunda
sammanhållas af dessa märkvärdiga hvirfvelrörelser
och röra sig gemensamt. Om två ringar stöta
emot hvarandra, så skingras de ofta, men
ibland studsa de mot hvarandra och dallra i
sin helhet som två elastiska kautschukringar.
Om vi försöka att skära sönder en af ringarne
med en knif, så går det ej för sig: ringen
flädrar sig och vill ingalunda bli skuren.
Likväl skingras och förspridas alla ringar
småningom genom gnidningen mot sjelfva den
om-gifvande luften. Vi skola i en följande
uppsats se, huru dessa omständigheter förhjelpt
våra största tänkare till de vigtigaste nu
allmänt godkända slutsatser beträffande materiens
minsta delar eller atomer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
