Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvardera änden på ett fyrhjuligt underrede,
och som dessa underreden kunna vridas i
frihet, kunna vagnarne framgå med lätthet i de
skarpa krökningar som förekomma vid
luft-banornas svängningar kring hörnen på de
smalare gatorna, utan att derigenom i någon
ovanligare mån rälernas och hjulbandens slitning
ökas. Tågen bestå vanligen af tre eller fyra
sådana vagnar jemte den ångvagn, som drager
dem; de passera hvarje linie hvar tredje
minut. Resepriset är oberoende af väglängden
och utgör 10 cents (omkring 38 sv. öre)
under tiden mellan kl. 8 f. m. och 4.30 e. m.,
men endast hälften den öfriga tiden. För
korta afstånd blir detta väl dyrt och man
föredrager då vanligen att färdas med
spårvag-narne, hvilket blir hälften billigare. Trafiken
är så liflig, att konkurrensen mellan de båda
befordringslederna, den ena på gatan, den andra
uppe i luften, icke vållar någondera parten
någon skada.
Djurätande växter.
T)åståendet att somliga växter fånga och
för-t tära insekter låter orimligt. Det orimliga
är dock en af vetenskapen fullt bevisad
sanning. Hvarje botanist vet, att i alla
verlds-delar finnas växter, som liafva för vana att
gripa, fastliålla, döda och uppäta insekter och
andra små lefvande föremål ur djurverlden.
Man har hittills redan lärt känna omkring ett
dussin slägten med ungefär 300 olika arter,
livilka genom sitt roflystna lefnadssätt utgöra
förskräckliga undantag från Floras eljest så
stillsamma slägte. De äro växtverldens
»en-fants terribles» och det allmänna intresse, som
visats dem, är väl befogadt.
Det öfver hela jordytan vidt utbredda
växt-slägtet Drosera, har några få arter bosatta i
Sverige. De växa i allmänhet på sumpiga
ställen och kallas af allmogen Jungfu Marim
sildagg eller också soldagg. Bladen äro
väpnade med ett slags små rödaktiga bihang eller
fångarmar, liknande grofva hår och slutande
med en slemmig knopp i spetsen. Det slem,
som bekläder knopparne, är så segt att man
med fingret kan utdraga det i långa trådar.
Fångarmarne äro af olika storlek på samma
blad; i kanten sitta de längsta och starkaste,
de öfriga äro mindre, ju närmare de sitta
intill bladskifvans midt. Alla armarne befinna
sig på bladets öfre yta och deras antal
uppgår till omkring 130—260 på hvarje blad,
oaktadt bladen äro helt små.
Yi antaga att en myra eller en fluga
förirrar sig till ett sådant blad och berör någon
eller några af de slemmiga knopparne på
blad-bihangen. En retning’ uppkommer då i hvarje
berörd knapp och fortplantas genom dess skaft
ned i bladet samt derifrån vidare nedifrån
uppåt in i alla fångarmarne, den ena efter
den andra; från alla afsöndras derunder slem
i än rikligare mängd än förut, kvarjemte de
kröka sig ned mot bladskifvans midt; det
ymnigt utgjutna slemmet omgifver myran och
qväfver henne, under det hon af fångarmarne
föres ned till bladmidten, der hon fasthålles.
Sålunda har växten gripit sitt byte. Hela
fångströrelsen utföres på en tid, som vexlar
från en timme eller så omkring till bortåt fem
timmar, allt efter bladets storlek och styrka
samt bytets beskaffenhet och temperaturen.
Samma omständigheter utöfva äfven sitt
inflytande på längden af den tid, som åtgår för
matsmältningen eller fångarmarnes
qvarstan-nande i det liggande läget, hvilken vexlar
mellan ett och sju dygn. Efter denna tid resa
sig fångarmarne åter till sin ursprungliga
upp-räta ställning och slemafsöndringen återgår till
det normala förhållandet; ser man nu efter
på bladet, skall man af rofvet icke finna andra
återstoder än vingar, ben och andra hornartadt
hårda delar.
Man har försökt strö oätbara ämnen
(såsom pappersmulor, små sandkorn) på bladen
af Drosera, och det har då visat sig, att
fångarmarne antingen alls icke röra sig eller
blott ytterst långsamt kröka sig för att snart
räta upp sig igen. Det ser ut som egde dessa
armar något slags smaksinne: de är äro ibland
alldeles okänsliga, ibland mycket finkänsliga.
Om man på bladen dryper sockervatten eller
någon annan qväfvefri lösning, stå fångarmarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
