Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den honungljufva gångstigen nedåt, komma de
snart till en trakt, der de förlora fotfästet
och kanske falla hufvudstupa ett stycke, tills
de återfått väldet öfver sig sjelfva och göra
något förtvifladt försök att undkomma. Men
när de härunder beröra den motsatta väggen,
drifver dem instinkten att slå sig ner, och
när de icke heller der finna något fotfäste,
glida de åter nedåt. Sedan detta upprepats
åtskilliga gånger och hvarje försök att
undkomma dragit dem djupare i förderfvet, störta
de slutligen hufvudstupa i den slemmiga
vätskan. Här dröjer det knapt längre än en
minut, innan de äro döda eller åtminstone
döfvade, och om så icke skulle vara, kunna
de ändock icke klättra upp igen på väggarne,
emedan de nedrigtade håren förhindra detta.
De döda insekterna låter växten sig väl smaka.
På ungefär^ lika sätt förhålla sig äfven
Dar-lingtonia-arterna i Norra Amerika.
Mest bekanta bland de köttätande
växterna äro måhända de i Asiens tropiska
trakter och på Madagaskar lefvande kann- eller
destillerväxterna, tillhörande slägtet Nepenthes.
Deras på långa skaft sittande kannor eller
urnor äro ombildningar af bladskaftens öfre
delar och sluta ofta med lock, bildade af sjelfva
bladskifvorna. Urnan är förenad med
bladskaftets nedersta, bladlikt vidgade del genom
en naken bladnerv, som i de fall, då urnan
äkall fånga sina rof i markens närhet, är lagom
lång för att hålla henne i passande läge.
Urnans mynning hålles ständigt öppen genom en
uppsväld ring, hvarifrån honung i riklig mängd
afsöndrar sig. Honingen och de ofta granna
färger, som utmärka ring och lock, äro det
gamla bekanta, aldrig svikande knep,
hvar-igenom nektarlystna insekter lockas i fällan,
En hägnad gångväg, som på urnans utsida
leder upp till denna förträffliga betesplats, är
dessutom liksom enkom anlagd till tjenst för
alla kringströfvande insekter från det hållet.
Denna smala promenadväg, skönt omgifven af
två fransade stängsel, är en frestare, som leder
månget fredligt småkräk till en oundviklig
död. Också är mynningsringen ofta förlängd
inåt eller på insidan försedd med ett bräm
af nedåt krökta tänder. Dernedom är urnans
insida så glatt som glas, en hal glidbana, der
det är så godt som alldeles omöjligt för
vandraren att taga ett säkert steg; och följden
häraf blir den att den besökande insekten
tumlar ned till urnans körtelbesatta nedre del,
hvarest växtens magsaft afsöndras. Denna är
en vattenlik vätska, som är sur och verkar
upplösande på de deri nedfallna djuren.
Köttstycken af flera grams vigt, som nedläggas i
en Nepenthes-urna, upplösas fullständigt under
loppet af ett par, tre dygn. Märkvärdigt är
också det antal smådjur en sådan urna förmår
smälta; det händer till och med att små
fog-lar, som forsöka uppsnappa de fångade
insekterna, sjelfva falla som offer för växten och
till sist uppslukas.
För att få ett bestämdt svar på frågan,
hvad för gagn de insektätande växterna
egentligen kunna hafva af denna för växterna i
allmänhet så främmande och skenbart
natur-vidriga ovana, liar F. Darwin anstält en mängd
försök med Drosera rotundifolia. Han fodrade
ett par hundra exemplar af denna växt till
en del med kött och lät de andra exemplaren
lifnära sig på det vanliga sättet med den
skil-naden endast, att alla insekter sorgfälligt
hindrades från att besöka dem. Försöken
på-gingo en hel sommar och resultatet blef, att
de växter, som fått äta kött, utvecklade sig
kraftigare än de andra; de fingo flera stänglar,
större blomskaft, talrikare frökapslar och i
hvarje kapsel flera och tyngre frön än de
andra. Man kan häraf finna, att de »soldaggar»,
som kanske icke äro i tillfälle att fånga så
särdeles många insekter, måste duka under i
konkurrensen med dem, som lyckas bättre
be-drifva denna fångst. Med andra ord:
insektfångsten måste, åtminstone för Drosera-arterna,
vara en lifsfråga.
Ofantligt mycket återstår ännu att lära
känna på detta så ytterst intressanta område
för växtbiologien. Det är egentligen först på
de senaste åren, som de upptäckter, hvilka
till en del skildrats i det föregående, blifvit
gjorda. Eget är, att de köttätande växterna,
såsom T. M. Fries anmärker, alla hafva svagt
utvecklade eller alldeles felslagna rotbildningar
och att, då de växa på marken (ej äro
flytande vattenväxter), de företrädesvis anträffa»
i hvitmosskärr. »Af så väl den ena som den
andra omständigheten framgår med lätthet, att
den näring, särskildt de för växterna
nödvändiga qväfvehaltiga ämnena, som de sålunda,
erhålla, är helt obetydlig och otillräcklig.
Antagligen är det nödvändigheten att på annat
sätt fylla behofvet af qväfvehaltig föda, som
framkallat det ofvan i korthet skildrade
insektätandet. Dessa de senaste årens upptäck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
