Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dar dem, när deras mägtiga fiender och.
för-‘fbljare, hvalfiskarne, vilja gripa och spisa dem.
Denna svarta vätska, som alls icke är treflig
att blifva öfversprutad med, användes i
aqva-rellmålning, under benämningen »sepia»,
såsom en omtyckt färg.
Från de äldsta tider synas bläckfiskarne
hafva spelat en framstående och äfventyrlig
rol i hafskusttrakternas sagohäfder. Den gamla
klassiska tidens naturhistoriska författare
berätta underbara historier om djur af detta
slag. Bläckfisken tyckes då varit hvad nu
för tiden den stora hafsormen är. Det
rykt-baraste af dessa vidunder var »kraken», ett
jette-odjur, som ansågs bofast i de nordliga
hafven, i synnerhet vid norska kusten, och
som liknade mer en liten ö än ett djur. Han
var länge en skräck för seglarne i dessa haf,
emedan han påstods hejda skeppen i trots af
vind, segel och åror och ofta opåräknadt vålla
deras kantring. Den berömde och lärde
biskopen Pontoppidan i Bergen, som lemnat
värdefulla bidrag till kännedomen om Norges
»naturlige historie», tryckta 1752—54,
beskrif-ver krakens rygg efter hörsagor såsom hållande
halfannan mil i omkrets och till utseendet
liknande en mängd små öar, omgifna af
nå-■ got, som flyter liksom sjögräs; från dessa ser
man slutligen ljusa horn uppsticka, som blifva
gröfre, ju högre de resa sig, och ibland
Uppträda höga och tjocka som ett medelstort skepps
master. Till och med Linné hade i första
upplagan af »Systema Naturae» år 1735
inrymt en plats åt kraken under namn af
»Sepia microcosmos» men ville sedan ej kännas
vid djuret. I vårt århundrade har den franske
naturforskaren D. de Montfort icke blott
be-skrifvit kraken utan äfven porträtterat honom,
sysselsatt med att omfamna och förstöra rubb
och stubb ett helt tremastadt skepp med
besättning och allt. Men de Montfort var en
skalk, som ville känna sina lättrogne
landsmän på pulsen, och när han fann, att
porträttet gjorde lycka, ångrade han att han icke
låtit besten utsträcka sina armar till båda
stränderna af Gibraltars sund eller draga en
hel krigsflotta ned i hafvets djup.
I likhet med de flesta andra myter har
kraken otvifvelaktigt uppspirat från något
san-ningsfrö,’ ehuru det numera knappast är
möjligt att återfinna detta. Emellertid är det
högeligen både lärorikt och intressant att se,
huru den nyktra natursanningen i detta fall
blifvit på senaste tiden befriad från länge
öfverliggande massor af skrock och fabler.
Flera år förrän ’tillvaron af jettestora
bläckfiskar blifvit till fullo bekräftad hade
natur-forskarne erhållit spridda, lösbrutna stycken
af intyget härom. Flerstädes efter hand gjorda
upptäckter visade slutligen ovedersägligt, att
det finnes bläckfiskar, hvilkas storlek vida
öf-verstiger den, som zoologerna velat tillerkänna
djuren af denna klass.
Péron, Quoy, Gaimard, Molin a, Harting,
Kang m. fl. hafva meddelat iakttagelser gjorda
i detta hänseende. Steenstrup har
offentliggjort en beskrifning öfver en kolossal
bläckfisk, som han kallar Archilenthis dux och som
år 1853 uppkastades på jutländska kusten.
Djurets kropp, som sönderstyckades af
fiskarena för att nyttjas till bete på deras
fiskkrokar, lemnade full last åt flera skottkärror;
strupknölen var ensam så stor som ett
barn-hufvud och ett armstycke, som ännu förvaras,
är stort som låret på en fullvuxen menniska.
Men särdeles intressant är den berättelse om
ett bläckfiskfynd, som år ’1861
meddelades-franska vetenskapsakademien af löjtnant
Bou-yer, befälliafvare på franska ångkorvetten
Alec-ton, och franske konsuln på Kanariöarne S.
Berthelot.
Alecton befann sig den 30 November 1861
klockan två eftermiddagen mellan Madeira och
Teneriffa, då en vidunderlig bläckfisk
anträffades simmande i vattenytan. Den var
femton meter lång utom de förfärliga omkring 2
meter långa, med sugkoppar betåckta
armföt-terna. De utstående ögonen hade ofantlig
vidd och en skräckingifvande fasthet. Kroppen,
hvars bakdel slutade i två, stora, köttiga
lab-bar eller fenor, var på vidaste stället 6 eller
7 meter i omkrets och ansågs ega en vigt af
omkring 2,500 kilogram. Den var tegelröd.
Bouyer sökte i vetenskapens intresse att
bemägtiga sig det sällsamma odjuret. En mängd
skott aflossades men gjorde ingen synbar skada;
till sluts utkastade djuret emellertid en mängd
skum och blod i förening med klibbiga
ämnen, som spredo en stark mysklukt. En
har-pun med löpknut utkastades och träffade
djuret men lossnade, hvarefter djuret uppdök på
andra sidan om fartyget. Nästa gång
lyckades harpunen fästa sig men fångstrepet gled
längs efter det hala djuret och stannade först
vid stjertlabbarne, och då man försökte hala
bytet ombord, inträngde löpknuten i köttet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
