Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
meters afstånd ett kyrktorn: det är 90 meter
högt, men det upptager på ögats näthinna en
längd af ungefär 1/^ millimeter. När ögat
kommer närmare kyrkan, blir bilden på
näthinnan större, så att på en kilometers afstånd
längden af tornets bild uppgår till 1 1/4
millimeter. Om någon derfore närmade sig ett
iakttaget föremål, utan att några andra
tecken antydde närmandet, skulle synbildens
växande storlek på näthinnan vara ett säkert be
vis derpå.
En gräns finnes
emellertid för
näthinnans känslighet.
Man kan icke på
några få kilometers
afstånd märka en
telegraftråd. Bredden
af en så trådsmal
bild är för liten för
att täcka än dytan
hos en af de
näthinnans beståndsdelar, som kallas
»tappar», och kan
der-före icke uppväcka
synförnimmelse, så
vida icke den
aflägs-na tråden är i sig
sjelf en ljuskälla. I
sådant fall, eller om
telegraftråden är t.
ex. en hvitglödgad
platinatråd, visar
han sig mycket
tjockare än han
verkligen är: vi hafva
här ett exempel på
hvad som kallas
irradiation.
Inuti ögat finnes
en underbart klar och genomskinlig lins,
kallad kristall-linsen (c. Fig. 1). Denna lins
samlar de från synfältet utgående ljusvågorna,
bryter dem tillhopa och kastar på näthinnan
en upp- och nedvänd bild af det sedda. Ett
begrepp om hvarföre det måste vara så, kan
erhållas genom ett lätt experiment. Man
tager en qväll, när ljuset eller lampan lyser
på bordet, en samlingslins, d. v. s. ett* glas,
som är tjockare i midten än vid kanterna,
och håller detsamma emellan ljuset och ett
pappersblad, så att lågans bild faller på pap-
peret: bilden är då upp- och nedvänd. På
samma sätt är det med ögat; kristall-linsen
verkar här som glaset. Det kan förefalla
besynnerligt att vi se föremålen uppräta, men
näthinnan har i och för sig alls icke den
uppgiften att säga oss hvad som är upptill
och hvad som är nedtill, och alla de
upplysningar, hon lemnar oss, hafva vi från vår
tidigaste barndom blifvit vana att sammanställa
med andra sinnesintryck. Antag t. ex. att
vi stå framför det
kyrktorn, hvarom
nyss talades. För
att se det i dess hela
längd lyfta vi
långsamt på hufvudet,
och då vi få ett
begrepp om foten och
toppen, så har den
muskelsensation, som
härrör från
halsmusklernas verksamhet,
en betydlig del i
denna erfarenhet.
Grenom erfarenheter
af detta liknande slag
hafva vi lärt OS3
be-döma de yttre
forell?-. målens läge sålunda,
^ . att vi förlägga deras
^ nedersta delar vid
öfre ändarne af de
^ ljusvågor, som från
^ ’ dem intränga i ögat
och genom
kristalllinsen hopsamlas så,
att de träffa
näthinnan.
När ett ljusintryck
en gång mottagits af
näthinnan, åtgår
alltid någon viss tid, innan det åter försvinner,
och det qvarstår alltid åtminstone 1/8—1/10
sekund. Om en ljuskälla således visar sig
och försvinner på kortare tid, så märka vi
henne ännu, sedan hon upphört att verka,
•och två ljusintryck, som efterfölja hvarandra
inom kortare tid, kunna icke uppfattas såsom
skilda. Yi förstå liärutaf hvarföre t. ex.
ekrarne på ett hastigt framrullande hjul flyta
tillhopa till ett samqjanhängande oredigt
ljus-intryck. En länge verkande ljuskälla förslöar
näthinnans känslighet for ljus af samma slag
Fig. 2. Observation på Purkinjes figurer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
