Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En bland flera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
«Få se nu, när hon får slita utaf sig de trasor hon har,
om när ej en kjol står åter hon dock har sitt högmod kvar,
eller om ödmjuk hon blir, det gemena stycket.
Kanhända hon då ej tycker sig mera än en af oss,
och kanske det då försvinner, det herrskapslika hon låts’;
Det vore just väl och inte ett grand för mycket."
Så talade harmfullt afund, som stukats, fast icke till döds,
och sades än orden sakta, så låg dock i minen som bjöds
tillräckligt att visa ens håg och hvad man ville mena.
Och prästen, den gode herden, som bort förbarmande ha,
han dömde helt frankt och hjärtlöst: att barnen får socknen ta,
och modern är väl ej för god att gå ut och tjäna.
Hon satt, och för själens öga hvar styggelse drog förbi
och antog en mörksens skepnad med hätskhetens etter i.
Mekaniskt hon spände sin hand att dem alla strypa,
men maktlös sjönk handen åter; hvad kunde det gagna till?
Där var ju blott tomma skogen, där barnen och hon foro vill,
och mänsklighet fanns det ändå ej ens en nypa!
Nog var det väl ändå eget att män’skan sig själf stod emot,
och att hvar helst tvänne möttes, den första känslan blef hot,
och att man af syskon blott kunde sig anfall vänta!
Där fanns ju ändå tillräckligt, som tarfvade kamp och strid,
och tänk så lätt allt blefve, om like stod like invid!
Ack när skall på mörkrets dörr väl endräkt och frid gå att glänta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
