Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 25 september 1896 (Vid Hj. Brantings val till riksdagsman)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetets folk, länge föraktade släkte,
ser du, det ljusnar till sist vid himmelens bryn!
Stenarne, en efter en, falla ur träldomens häkte,
trappan bygges, som leder upp utur dyn.
Snabbt det ej går, gudarne månde det veta,
plitet blir ofta dödande tröttsamt och svårt,
och då med lykta ibland man får efter framgången leta
pröfvas båd’ dådkraft och mod kanske väl mycket och hårdt.
Därföre, då såsom nu ur motståndets mäktiga murar
faller ett stycke med dån och lämnar en öppning för ljus,
ilar en dallring af fröjd genom hjärtan och njurar,
högt öfver tinnar och torn stiger begejstringens brus.
Framåt det går äfven i kyliga norden,
segern ej evigt bannlyst flyktar vår kust;
frälsningens tanke, gången en ljungeld kring jorden,
skänker ock hit’ förhoppningens sötma och lust.
Seger, du ord med starkaste trollmakt bland alla,
ack, vid din klang dallrar hvar människas själ!
Lyckan att dig en gång för sin egen få kalla
ställer sig stundom för mer och högre än lefnadens väl.
Vi hafva segrat. Tanken, som länge vi närde,
ligger fullbordad, skingradt är fiendens tåg.
Närmre vi kommit allt det vi hålla i värde,
skulle vi då ej fröjdas i hjärta och håg?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
