Några dagar derefter inställde jag mig i klädståndet, och sedan jag gjort reverens för min beskyddarinna, öfver-lemnade jag i hennes hand en målning, föreställande Urania, klädd i blå mantel och med globen i sin hand. Klädståndsfrun, efter att hafva »besigtigat» taflan och frågat om den var ett porträtt, bad att få veta mitt pris. Icke beredd på en sådan fråga, drog jag i hastigheten till med 50 Riksdaler. »Femtio Riksdaler utan ram, är herren från sina sinnen», yttrade gumman gnällande, på en gång i mina ögon förvandlad från en hjelpsens engel till en furie. Nå, så tager jag hvad som bjudes, blef min förklaring. »Kom då igen, lilla herre, om 14 dagar, så får han besked», var gummans svar. Då jag infann mig på utsatt tid och ställe, hade det »lyckats» försäljerskan att bortschackra min konstprodukt för — 5 Rdr rmt. Dessa motgångar sporrade mig att kämpa med det vidriga ödet, att städse hafva Qud för ögonen och att hoppas på hans barmhertighet.» J. M. Stäck, den sedermera bekante landskapsmålaren, Wickenbergs landsman och hans yngre kamrat vid akademien, var i hans sällskap vid det nyss nämda snöpliga tillfället, då Urania-bilden inbringade sin mästare summa summarum en femma. Wickenberg skall hafva låtit lugna sig och nöjt sig med att »naturligtvis till fruns ömkan, full af förtrytelse säga henne, att den tid kunde komma då hon icke kunde få en tafla af honom för 50, nej icke heller för 500 riksdaler». Äfven andra af den stackars unge målarens vänner hafva intygat den värkliga nöd, hvari han vid denna tid lefde. »Dagar funnos, då hans föda endast bestod af några äpplen och ett franskt bröd.» En gång skall fyndet af ett på en afvisare kvarlagdt brödstycke hafva befriat honom från en frätande hunger. Tillsammans med en sin vän och kamrat vid akademien Gustaf Wilhelm Palm den sedermera bekante landskapsmålaren, också han skåning och en lika fattig yngling — ett par år äldre än Wickenberg och anländ till Stockholm tre år tidigare — kamperade Wickenberg och ännu en annan konstnärsyngling under denna tid i en vattensjuk rumhåla vid Klara sjö», där luften var sådan, att Wickenbergs säng på sin mot väggen vända sida befans murken af fukt . Ynglingarne lära i kompani haft en blå slängkappa, hvilken de turvis nyttjade om vintern. För att stilla hungerns kval skola Palm och Wickenberg periodvis hafva sysslat med att färglägga andras ritningar1), och ändå måste de, som Wickenberg många år efteråt, 1844 från Nizza, skrifver till ungdomsvännen, »borra i sig bröd på kredit , och när Wickenberg 1836 lämnade Stockholm, var han, enligt Palms berättelse på gamla dagar för bibliotekarien Elof Tegnér, skyldig en krögerska för middagsmåltider 100 riksdaler, hvilken summa han snart från Paris kunde likvidera i banko, en gentillesse, som föranledde gumman att sucka: Måtte han bara komma tillbaka, den hedersgossen, han skulle få kredit, om det så vore för 300 riksdaler!» Att besök af »björnar och slottskanslibetjänter icke hörde till sällsyntheterna i »den vattensjuka rumhålan», säger sig själft. Palm har äfven berättat, hurusom den konstentusiastiske lilla Sjöstrand , hvilken var de båda ynglingarnes förste lärare i målning, förespådde sina elever en svår tid af motgångar, innan de skulle vinna någon framgång, en slags skärseldstid, som han kallade ek-lut såsom den skarpaste lut. Sjöstrand blef sannspådd. I sanning, »ekluten» måtte icke ha varit rolig när den stod på! Den tyckes emellertid ha varit regel för de flästa bland de unga eleverna i konstakademiens modellskola. För att blott nämna en, så kämpade också Wahlbom en svår kamp mot nöd och umbäranden. Men det fans godt stål i denna ungdom. Den tog sina svåra vedermödor med en förvånansvärd spänstighet, en sorts munter galghumor, som hjälpte den att hålla äfventyrsstämningen öfver lifvet uppe och icke förtvifla. Scholander, däras kamrat vid akademien, ehuru i arkitekturskolan, säger om dessa målareynglingar efter att hafva berättat, hur ondt de hade om föda och om pengar: »Men glada voro de, fulla af själfförtroende och gyckel, obekymrade för morgondagen och sorglösa för den fjärmare framtiden. Sina små målningsförsök prånglade de ut i klädstånd eller hvar slumpen kunde foga, och prisämnena, de större arbetena — ja, dem tog förgyllaren ofta såsom betalning för ramen, i hvilken de uppvisats på prisutdelningen.» Wickenberg var kanske den gladaste tjufpojken af dem alla. Hans kamrat Egron Lundgren beskrifver honom med några ord, som måla både den yttre och den inre menniskan med en impressionistisk friskhet: »Han var blek och mager, gänglig och långbent och så uppnäst2) att det kunde tyckas vara beklagansvärdt, men icke dess mindre var han sprittande munter, liflig och pojkaktig, kunde skratta så godt som någon, hade vackra ögon, bröt på skånska. ') Enligt en uppgift i biografien öfver O. W. Palm i Lithografiskt Allehanda var det vid Forssells bekanta gravyrverk efter ritningar af J. G. Sandberg »Ett år i Sverige» Palm och Wickenberg anlitades för kolorering. J) Angående Wickenbergs »uppnästhet» har jag af hans båda systrar hört, att ett fall i barndomen skadat hans näsa. Måhända har detta ägt något samband med hans senare inträffade bröstsjukdom.