sig tili styl». Under allt obligatoriskt fasthållande vid den traditionella åsigten om den idealiserande konstens högre värde gifves i dessa ord dock ett ganska vackert erkännande åt nederländarne och ligger det en antydan om, att en rättvis uppskattning af deras betydelse var under bildning. Stäld midt i dessa olika strömningar, ung och oerfaren och därtill själf mera receptivt än originelt anlagd, hade Wickenberg till en början svårt att finna den väg, som hans natur dock i grunden anvisade honom. Han gjorde allvarliga ansträngningar att värkligen blifva, hvad han ännu 1836 vid sin utresa kallades: historiemålare och sålunda tillfredsställa såväl Westin och Sjöstrand som sin egen ungdoms ärelystna drömmar. Han målade många taflor med ämnen ur mytologien, i synnerhet den klassiska, och täflade flitigt om de akademiska prisämnena, hvilka vanligen voro hämtade från samma mytologi eller från bibeln. Redan 1833, då han första gången exponerade, EVA OCH ABEL. Oljemålning 1835. I Nationalmuseum, Förrådet. hvilket skedde i Konstföreningen, hade han icke mindre än 6 taflor med mytologiska ämnen: Andromeda, Paris, Ossian, Konung Rings död, Hectors afsked från Andromake samt Oidipos och Antigone. Följande år hade han, både på akademiens och Konstföreningens utställningar, Iris besöker Morpheus i hans grotta samt Sappho sörjande sin älskares Phaons obeständighet, 1835 Eva begråter Abel och 1836 en andra variation af Oidipos och Antigone å Konstföreningens utställningar, båda äfven exponerade å akademien 1836. Iris och Morpheus samt Eva begråter Abel — båda pristaflor — belönades i akademien den förra 1834 med andra medaljen och ett Gahmiskt stipendium af 50 rdr b:co, den senare 1835 likaledes med ett Gahmiskt stipendium. Den senare taflan, hvilken vid prisbedömningen ej var färdig till följd af att konstnären blifvit sjuk, väckte när den 1836 uppvisades fullt färdigmålad, akademiens synnerliga uppmärksamhet och erhöll ett »välförtjent beröm .