popularitet är lätt att förstå. Omgifven af katt, kaffekanna och stickstrumpa, alltså många vigtiga trefnadsingredienser, sitter den lilla prydliga och vänliga gumman i bindmössa och glasögon läsande i sin bibel med en ganska road min. Öfver det hela ligger en stämning af frid, förnöjsamhet och snygghet, och man får intryck af värklig hemtrefnad. I sin älskvärda harmlöshet och söndagston förefaller denna gumma att vara i slägt med den samtida Berlinermålaren Eduard Meyerheims genrefigurer. Det var väl förberedd, som Wickenberg drog ästad till sina drömmars mål, den europeiska konstens hjärtpunkt. Där lågo stora och lysande segrar och väntade på honom, men i deras släptåg följde blott alltför hastigt Sorg och Död. KREATUR. Blyertsteckning. Tillhör Generalkonsul Heilborn, Djursholm. Till Paris anlände Wickenberg i slutet af September 1837. Han säger nämligen i ett bref till sin far af den 28 November samma år, att han nu vistats »nära omkring 10 veckor» i Paris. Världsstaden gjorde ett öfverväldigande intryck på honom: • Om man kunde tänka sig den himmelskriande skillnad mellan hågkomsten af Malmö och hvad man der omgifves af, med det, som för närvarande utgör platsen för min verkningskrets, Pappa skulle i sanning häpna öfver hur menniskor äro sig olika och huru verlden är underbar — att vilja försöka skildra hvad jag här ser och hör, vore ett vanvett, ty någon föreställning derom är omöjlig — jag tiger derför om Paris och säger blott att den som sedt Paris, vet hvad menniskan är, förmår, men derför icke hvad den bör vara.» För öfrigt berättar han, att han är tillsammans med landsmän alla dar, mår bra och fröjdar sig öfver att kunna arbeta samt tillägger: »Jag har mycket att göra och min framgång i konst etc. är i tilltagande i samma mån jag rigtar min erfarenhet i konstväg. Jag har flera beställningar från Berlin, utom dess hvart jag vänder mig får jag mina arbeten betalta — således: helsa och ingen nöd och det är det bästa.» WICKENBERG I SIN ATELIER. Litografi efter samtida teckning. Bland de landsmän, hvilka Wickenberg träffade i Paris, befann sig äfven författaren grefve C. A. Adlersparre ( Albano»), hvars verser äfo tomma säpbubblor, som spegla solen Tegnér, men som på prosa är en rätt talangfull skriftställare, i synnerhet i sina Anteckningar om bortgångna samtida , hvilka äro både varmt, enkelt och lifligt skrifna, fastän reflexionerna ibland väl mycket imitera Atterboms graciöst idealiserande manér. Med denne greflige skalde-yngling slöt Wickenberg en förtrolig vänskap, som synes ha varit grundad pä verklig sympati och själs-frändskap. Sedan de en gäng blifvit bekanta träffades