luft och väl tecknade djur. Vid en jämförelse med vallgossen från föregående år i Heleneborgs galleri, hvilken ännu är rätt tamt och petigt utförd, ser man tydligt, hvilka stora framsteg i kraft och säkerhet målaren gjort. Genre-stycket, kalladt Fransysk familjescen, befinner sig ännu på Stockholms slott (Drottningens skrifrum). Man ser ett torftigt möbleradt rum med en hemtreflig stor spis; en ung mor sitter där med ett lindebarn vid bröstet, ett par små flickor med en liten hund befinna sig bredvid och morfar, silfverhårig och belåten, fast en smula småtrumpen, röker i lugn sin pipa och sneglar på hunden. Figurerna äro utan egentligt samband uppradade bredvid hvarandra, penselföringen är rätt tunn och spetsig, men alla detaljer äro ytterst omsorgsfullt behandlade — se t. ex. gubbens förträffligt studerade händer — och färgskalan är mycket distinguerad i sin kyliga men dock mustiga ton, närmast erinrande om Teniers i denne mästares arbeten efter 1640 (t. ex. Värdshusscenen i Nationalmuseum, n:r 653). 1 den mörkt blåaktiga och bruna heltonen bildar det lilla på väggen uppfästa pappersbladet med Napoleons bild en hvit fläck på samma sätt som Teniers och Ostade gärna bruka det i sina interiörer. Wickenbergs lilla interiör är en fridfull och lugn men något väl mycket putsad och salongsmässig bondemålning af beslägtad art med Diisseldorferskolans bilder, af hvilka dock rätt få i koloristisk charm nå densamma. Närmast i tiden af Wickenbergs i Sverige förvarade arbeten följer hans stora holländska vinterlandskap i Nationalmuseum, utfördt i Paris 1840 och inköpt af Karl Johan följande år för 1,000 kr. Den har samma motiv som många gamla holländare, Isack van Ostade, Adrian van de Veide m. fl. ofta varierat: en isbelagd flod med några halmtäckta hyddor och risiga träd vid stränderna, skridskogängare och infrusna båtar. Men hur nytt och friskt värkar icke det gamla motivet, luften med de lätta, hvita molnen, bakom hvilka blå himmel och solljus skymta fram, den speglande fasta isytan och den upphuggna vaken med skimrande klargröna isstycken, hyddorna med sina höga tak, där snön ligger och smälter på mossans gröna sammet, den kalla stålblå lointainen, mot hvilken aftecknar sig en gående figur, som kastar en speglande strimma på isen, och så, midt i allt, den koloristiskt upplifvande gruppen med den hvita hästen, vagnen med den lysande gula halmen och menniskorna i sina drägter i rödt, brunt och grönt, hvilka äro så färgstarka och behagliga i sin diskreta brokighet. Man kan om och om igen njuta af detta friska och fina stycke, hvars stora VÅRLANDSKAP MED KREATUR. Oljemålning 1841. I Östergötlands museum, Linköping.