Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yngsta kvar, men hon gömmer som trogna reliker minnena från den berömde brodern: de gulnade
brefven, afskrifter af verser och recensioner och staden Rouens guldmedalj med Ludvig Filips bild
från 1841. Från väggen blickar broderns drag emot henne, sådan han själf tecknat dem, i en
blyertsritning nedsänd från Stockholm under akademitiden, och den gamla fröken har nog ej svårt att
mana fram ungdomsminnena, då hon sitter vid blommorna i fönstret och ser den stilla
kyrkogården med de lummiga almarna kring S:t Petri-kyrkans svartnade gotiska trappgaflar och höga
resning. > Lilla Sophi var blott 12 år gammal, när brodern-artisten såg henne för sista gången,
och i sina tankar, när hon sitter där den enda kvarlefvande af hela familjen, har hon nog oftast den
nyss döda systern, hennes kamrat under ett långt lif i fattigdom, men broderns smärta gestalt måste
för hennes minne stå kringfluten af ett skimmer af barndomspoesi och saga.
Ingen kan bättre intränga i en menniskas väsen än hjärtevännen. Jag tillåter mig därför
att som slutord öfver den äkta konstnären och den älskvärda menniskan Wickenberg anföra hans
vän Adlersparres intima och vackra skildring:
»Wickenberg hade i sin personlighet nedlagd en verklig dragnings- och tjusningskraft. Man kunde ej annat än
intagas af och sluta sig till ett så poetiskt väsen.
Han älskade med passion musik och spelade sjelf både viol och piano, då melodier ur minnet vanligen framkallades.
Oemenligen besökte vi tillsammans stadens theatrar och konsertsalar. Italienska operan var hans hjertas tempel och Rubinis
sång hans själs Jacobsstege. Under hemvandringen från dessa representationer var han merändels tankfull och sluten; han
liknade en drömmande, förlorad i inspirationer. Understundom inträffade likväl att han kände ett behof att ge luft åt sina
svärmerier. Då fylldes hans ögon med en skärare glans; hans väsen darrade af den inre rörelsen, de bleka kinderna
purpur-färgades och stämman framflöt som ett ijufligt smekande tonfall, der den ena bilden efter den andra steg fram och
speglade sig.
Bland Wickenbergs favoritnöjen på hvilotimmarna var, att om kvällarna på Place Vendöme begagna dervarande
astronomiska instrumenter. Han kunde der stå hela timmar och betrakta stjernorna. Vid ett sådant tillfälle sade han åt
mig: ’de der låta vi bli att målal’ Ofta styrde han kurs till Jardin des Plantes, mindre för att njuta af blommorna, än
för att gifva bröd åt sina der utkorade älsklingsdjur, bland hvilka en gazell utgjorde hans ögonfägnad.
Ett annat af hans nöjen var att i Champs Elysées uppsöka der vistande fogelförsäljare. Påträffade han en sådan
köpte han merendels hela fogelförrådet, öppnade derpå burens dörr och förklarade foglarna fria. Vanligtvis åtföljdes likviden
af en ganska skarp förmaning att låta skogens bevingade skalder få vara i fred. En afton träffade jag honom rätt
eftertryckligt tillrättavisande en Saovyardgosse, som hade misshandlat sin apa.
Läsning upptog mycket hans tid, och med förkärlek valde han då sådana arbeten, hvilka rörde skön konst och
historia. I vår svenska vitterhet var han hemmastadd och roade sig sjelf emellanåt med att skrifva vers. Flera af dessa
försök har jag i mitt förvar. De förråda väl ingen högre poetisk kallelse, men dock ett för naturens vexlande behag alltid
varmt och öppet sinne.
Det kanske mest framstående grunddraget i Wickenbergs karakter var en nästan till vekhet öfvergående finkänslighet.
Men särdeles hos anderika menniskor hafva, som vi veta och dagligen erfara, motsatserna fritt spelrum. Detta var äfven
fallet hos Wickenberg. Oaktadt all sin godmodighet och ömhet, hade han en verklig njutning uti att träffande karrikera sin
nästas svaga sidor, dervid ej förglömmande sina egna. De stora felen gick han dock tyst förbi. Det var isynnerhet det
löjliga, som skulle få sitta emellan, genom att förlöjligas. Satiren hade hos honom en spetsig udd, dock ej förgiftad.
Meningen var ej att såra eller krossa, blott att kittla. Såsom rättsinnehafvare till en mängd af honom med crayonen gjorda
utkast i denna genre, anser jag mig berättigad att uttala ett sådant påstående, och så mycket säkrare som jag sjelf och andra
hans intimare vänner vid mera än ett sådant tillfälle fått tjena artisten till stoff.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
