Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Alpfärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
draren kan höra dem rulla öfver sitt liufvud,
utan att behöfva frukta dem.
Allt djupare sänkte vi oss ned mot Mi—
soccodalen , som, vidtagande på södra
stuttnin-gen af Bernardin, sträcker sig ända ned mot
Bellinzona samt omfattar en af kanton Tessins
bördigaste och vackraste trakter. Redan hade
vi lemnat snön bakom oss och Alp-blomstren
doltade emot oss med den egna, aromatiska
lukt, som tillhör dessa vexter och är desto
starkare, ju högre man träffar detn bland
Ijel-larne. Gröna betesmarker började utbreda sina
yppiga mattor vid branterna af svindlande
af-grunder, vid stränderna af forssande
bergbäckar. Några furor stodo redan här och hvar
på höjderna ocli tittade kanske afundsjukt ner
i dalen, der solskenet låg varmt och rikt öfver
fållen. De började komma mera i mängd, dessa
furor, de skockade sig tätare tillhopa, till
dungar, till skog. Ett ocli aunat lärkträd
blandade sig i den dunkla skaran. Då sågo vi den
första menniskoboningen — väl endast en »Senn—
hiitle» — bestämd att öfvergifvas måhända
redan i September — blott en sommarbostad för
ett par glada herdinnor, hvilka här på branter,
dit icke ens kreaturen sjelfva vågade uppklättra,
inhösta det berömda vildhöet (das Wildheu)
och, muntert jublande, göra en ost, som
läf-lar med den från Greyertz i Freiburg — men
lör lifvet af hvarje landskap fordras dock spår
af menniskor och odling — man tycker sig all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
