Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet. Försök till en karakteristik af Stockholmaren. Sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med cn utomordentlig alfvarsamhet behandlar
Stockholmaren i allmänhet dylika frågor. Månget vackert öga har gjutit
bittra tårar öfver det ofrälse öde, som ohjelpligt stänger en dam
från liofvet. Hofvet — detta nyckfulla, besynnerliga, kollektiva
väsen, - stöter ifrån sig ett fruntimmer, som, adligt till sin börd,
sudlat sina anor i äktenskap med en ofrälse. Hofvet, detta
väsen af hal polityr, af spegelglatt ceremoniell, upptar
skyddande och såsom en af sina den dam, hvilkens första öden spelat
i kretsar, dem man hedrar då man endast kallar dem tvetydiga,
men livilken derefter, vorden en ädlings maka, presumeras vara
en ädel qvinna. Man har berättat mig, att om presentationer
vid hofvet förts underhandlingar, hvilkas utsökta noggrannhet i
detaljer skulle hedrat underhandlingen om ett fredsslut.
En svensk adelsman är ej sällan mera rädd om fälten i
sitt vapen, än om fälten på sitt stamgods. En åt en viss
Georgii medgifven rättighet att vid sitt vapen nyttja sköldhållare,
hvilket annars är Friherrar och Grefvar uteslutande förbehållet,
lärer hafva väckt alfvarsamma oroligheter inom ståndet, och
flera högre familjer skola, med anledning häraf, dragit sig
tillbaka från hofvet. Serdeles rolig är en historia om en
tilldragelse i ungefär samma anda, ehuru från ett annat tidelivarf,
som meddelades mig af en ung Litteratör, livilken försäkrade
mig om anekdotens fullkomliga sannfärdighet. Cornelius Loos,
som på sjuttonhundradetalet var Generalmajor och Kommendant
i Hamburg, förmälde sig derstädes med en Alilefelt och antog,
då han kort derefter blef adlad, Alilefeltska vapnet.
Alilefel-tarne reserverade sig på det varmaste mot detta missbruk, och
pockade på att odeladt få behålla sin ätts uråldriga vapen.
Slutligen påhittade man en medelväg. I ett af fälten i
Ahle-feltska vapenskölden befann sig en hund. Cornelius Loos
förklarade samma kreatur i sitt vapen vara en hynda. Denna
snillrikt uppfunna distinktion slet tvisten, och hvar och en något
försigkommen sigillsamlare (och sådane finnas i Sverige många)
vet genast skillnaden mellan de begge vapnen. *)
*) Författaren torde här ha förirrat sig på grann-aristokratiens, på den
Danska Adelns område.
6fvers. Anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
