Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet. Stockholms tidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*** bodde här. Betjenten bad mig stiga in i förmaket, medan
han för sin herre anmälde min ankomst. En kopia af Houdons
Yestal var uppsatt i en af fönsternischerna; en fullständig med
silfver inlagd Biddarerustning prydde med bredvidstäende sköld
och lans ett hörn af rummet; på divansbordet stodo ett par,
såsom ljusskärmar infattade, ypperliga glasmålningar från
fabriken i Nürnberg. Man såg lätt, att man var inom området
af en artists egovälde. Inom några ögonblick visade han sig
sjelf, i en något fantastisk morgondrägt, med den då ännu på
modet varande, ”Frygiska mössan” lätt nedtryckt äfver de rika,
välkammade lockarne. Han bar, icke utan ett visst koketteri,
ett par svarta, omsorgsfullt behandlade mustascher, sådane,
som Alberic Second och Théophile Gautier också bära. Jag
kunde icke inom mig sjelf undertrycka en anmärkning, att unga
litteratörer äro öfverallt hvarannan temligen lika, och sade mitt
namn och mitt ärende, under det att tidnings-Bedaktören alltjemt
lekte med silkessnodderna i sin nattrock. Då han på min
brytning hörde, att jag var Fransos, erbjöd han mig genast att
utbyta Svenskan mot Fransyskan, hvilket han artigt förklarade
vara sitt älsklingsspråk. Jag, för min del, genmälte, att jag
just nu vore serdeles intresserad att få tala Svenska, emedan
jag talade det med en deri så lysande dokumenterad mästare,
som Herr ***. En resencent, som vant sig vid ringaste
öfver-seende, borde icke annat, än finna fen dylik vettgirighet
förlåtlig. Herr *** log med detta egna uttryck, halft tviflande,
halft förbindligt, som personer, vana vid smicker, så gerna
tillegna sig. Vårt samtal föll på Franska Litteraturen. Den
Svenske Tidningsskrifvaren kände fullkomligt hela vår yngre
romanskola och, af skalderne, Hugo, Beranger och Lamartine.
Han tycktes med en slags halsstarrig envishet undvika våra
gamla Dramaturger, och, besynnerligt nog i ett land, der för
fyratio år sedan Franska litteraturen var den enda lästa och
erkända, kunde jag med temligen säkerhet finna, att Corneille
och Molière icke voro min nya, vittra vän annorlunda, än
ganska fragmentariskt bekanta. De bland våra äldre författare,
hvilka så målande, så karakteristiskt återgifvit bilderna livar af
Minnen fr. Stockholm. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
