Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde kapitlet. Stockholms tidningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
serna, soin sälta en slags patriotism i dilettanthöginodet, som
köpa taflor, mera för att nämnas köpare, än för att njuta af
det köpta, som älska att kurtiseras af artisterna ocli ha ett
namn i artiklarna öfver konstexpositioner. Denna förståndiga
yrsel fattar icke de kalla hjernorna vid mälaren; skulle någon
tom vägg beliöfva en tafla till fyllnad, passar man på att köpa
den vid någon assistans-auktion eller i något klädstånd, der
priset ej sällan beräknas efter tumtalet. Af sådan orsak gå också
de fleste utmärktare, svenska artisters arbeten utomlands;
fäderneslandet får ej sällan på sin lott att förvara de obetydligaste,
de minst lyckade. Det Kongl. slottets salar gömma visserligen
åtskilliga vackra prof af svensk konst, men Carl XIV gynnade
konsten ensidigt och med bestämd förkärlek för vissa af dess
idkare, de der icke alltid voro de mest fórtjenta af den
Kong-liga hågkomsten. Af Wickemberg, *) mästaren för den
undersköna ”effet d’hiver,” som Luxemburgs Kongl. museum under
N:r 182 förvarar och som i 1841 års salong gjorde ettså
utomordentligt, ett så rättmätigt uppseende, lärer icke på Stockholms
slott finnas mera, än en enda tafla. Ludvig Filip eger redan,
om jag icke missminner mig, tvenne taflor af denne snillrike
artist.
Då jag, med anledning af vårt resonnement i detta ämne,
närmade mig Divansbordet, för att noggrannare taga i
skärskådande de båda glasmålningarne, fastades min uppmärksamhet pä
en midt emellan dem placerad, prägtigt arbetad karcel, som med
heder skulle kunnat pryda till och med en furstes salong. Jag
tänkte först på danken, den der olyckliga danken, som så länge
stått i mitt hufvud och flämtat. Min andra tanke gällde de båda
höga Embetsmännen och deras förmåga att måla i svart, på en
bakgrund, mörk som någon af Titian eller hans skola. Jag af- .
dankade emedlertid från den stunden alla mina fordna begrepp
om de Svenske Publicisternes slägtskap med den Parisiska
typen: Robert Macaire; jag nedlade min fruktan att s6 dem slita
*) Namnet stafvas egentligen Wirkenberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
