Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skogslöpare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄMMIGA POJKAR 103
artiga som riktiga jäntlemän. Och så tyckte vi på ett
vis också synd om borgis som var en sådan hedersprick
dagen före.
Just som hon gick på som värst siktades röken av
en smäcker gammal galej a vid horisonten. Det var
farmor som var på väg upp till Butterburkens på visit
och hon hade sett hela baletten från början till slut.
Sen var det inte värt för Ättemodern att mopsa sig.
Det är aldrig roligt att höra på när två stora kommer
i gurgel med varandra, men den här gången var det
det. Vi hade ju en stunds göra med att plocka ihop
våra skidor och stavar så vi kunde inte låta bli att
höra kalabaliken.
Farmor brände på till sist som en kulspruta och
Ättemodern fick inte en syl i vädret utan bara stod och
snappade som en aborre efter väder. Så nog fick den för
att vara orättvis mot grabbar som gör så gott dorn kan.
Julle skrattade så han fick bita i vantarna när
farmor sa:
— Och är man ett sånt elemenskat nöt som du och
stannar mitt i ett skidspår, så är det bara synd att dorn
nånsin hjälpte opp dej. Det var en ren olyckshändelse
och inte pojkarnas fel, så försök inte att ställa till
något, för då ska du få med mig att göra, min tös, så
mycke du vet det!
Kalla Ättemodern för tös, hon som är väl en trettio
år eller så.
Farmor stegade tvärs över backen och in till
Butterburkens och där stod Ättemodern och snappade efter
luft så röd som en kulört lykta i synen.
Inte för att vi tyckte synd om henne ett smack, för
hon kunde gott tålt vid en sån där dusch till så mallig
och vräkig som hon är, men backen var vi så mycke
räddare om, så vi stegade fram igen alla fyra och bad
så mycke om förlåtelse.
— Se jag hade tårar i ögona av farten och såg
ingenting, sa Junior.
— Usch! Gå er väg! skrek hon bara och stampade.
Och så lomade vi i väg förstås, men vi var inte på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
