Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄMMIGA POJKAR 117
snön som dorn legat i och runt omkring var spår
ungefär som efter spatserkäppar. Och för resten var där en
massa andra spår som man inte kunde ta fel på, men
som man inte skriver om i bildade memoarer.
Den färden till kojan glömmer jag aldrig och inte
dom andra heller, det sa dorn sedan allihop. Sådant
där är bra mycket skarpare än både åka bob och
skridskor.
Och inte heller glömmer vi hur paff vi blev allihop,
när Julle bäst det var, stannade och sa:
— Här är det!
— Inte, sa vi. Var är kojan?
— Där sa han och skrattade och pekade in i
mörkret.
Och då såg vi att det lyste på en liten fläck och
gnistor steg uppåt, men det var alldeles för mörkt för
att se någonting mera. Då skrek Julle som en uggla
igen och tvärt kom ett svar som lät alldeles nära, men
ingen kunde säga varifrån det kom. Men bäst det var
så bullrade det till någonstans bredvid och gnisslade
och så blev det med ens som ett stort lyktljus ett stycke
under gnistorna.
— Välkomna långväga främlingar, hörde vi borgis
röst och vi såg honom mot ljusskenet.
Vi felev så bakom allihop, så vi kunde inte hälsa ens.
Kan ni tänka er! Våran koja var borta, men i
stället hade han på en vecka byggt opp ett lågt litet
blockhus av timmerstockar. Det var det skarpaste vi
sett i varat liv! Det var inte högre än att jag nådde
taket, om jag sträckte mig på tå, och utmed ena väggen
var en brits med granris, där vi kunde ligga alla tio.
Och vid gaveln var en härd där elden sprakade och en
lucka på rökfånget, som gick att öppna och stänga.
Och ingången hade en tröskel så hög som till knäna och
en lamm att sätta för. Taket var också av timmer och
alla stockar var obarkade, så det var ett riktigt blockhus
av bara timmer. Jag tror knappt där finns en spik
i hela kojan.
Och så gott det luktade av kåda och rök och så där!
Borgis själv var klädd i skinn från topp till tå och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
