Klockan hade redan klämtat 10 i Storkyrkan. Från de öppna dörrarna till fru Normans klädstånd fladdrade de eviga svarta frackarna vid sidan av den röda linongsklänningen. Det gröna paraplyet dinglade som vanligt tvärs över den »äkta» schalen, som ej mer höll ihop, och drottning Kristinas konterfej myste lika vänligt åt den slitna uniformsrocken, men de andra tavlorna - gud vet vilkas porträtt - hade blivit flyttade så långt bakom soffan med damastöverdraget, att ett nytt och bättre stycke - åtminstone hade det en ny, fastän enkel ram - fått den förnämsta platsen.
Längst inne i ett hörn av ståndet satt fru Malla Fågelkvist och läste en roman, varav hon var så upptagen, att hon icke blott glömde att polera på det gamla toalettbordet, hon hade framför sig, utan icke ens hörde de annars välbekanta systerliga stegen, förrän fru Norman helt oförmodat stod på tröskeln.
»Vad i herrans namn, min kära hovmästarinna, har du ej annat att göra, än hänga näsan över en sådan slagdänga? På en söndagskväll kan det vara bra nog... Men var är det här? Var har du fått den där ifrån, vem har burit hit den?» Fru Normans snabba blick, som i en vändning överfor allt, hade genast märkt att de gamla dammiga tavlorna fått en elegant granne.
»Jo du», svarade hovmästarinnan, vilken, belåten att så lyckligt komma ifrån sin försumlighet, behändigt kastat boken under en stor dyna, »han har just varit här nu på morgonen. Jag ville önska att du hade sett honom; han hade minsann annan pli på kroppen än i går, då han icke hälsade på oss från Winters!»
»Vem, vem, notarien? Nå, det var skönt! Ville han inte att vi skulle sälja den där åt honom?»
»Han var väl angelägnare: han ville att du skulle köpa den med detsamma. Men som du icke var här nere, bad jag honom komma igen klockan 12.»
»Ganska bra, min kära Malla! Det just lyster mig att kväsa den spindeln... Men vad begärde han för skräpet? När jag ser rätt på den, finner jag att det är ingenting av värde.» Fru Norman upptog härvid glasögonen oeh ställde sig med riktig konstkännaremin framför det lilla stycket.
»Han sade att det var av utmärkt värde och att han icke kunde sälja det under trettiofem riksdaler!» inföll hovmästarinnan.
»Trettiofem riksdaler... tocken galning... trettiofem riksdaler, har man hört på maken! Liksom inte jag skulle begripa att de där matta blå bergena i förgrunden aldrig göra någon effekt för skuggpartierna! Och låäng-tången du - det där stora trädet t. ex., det går ju ända upp till ramen... ingen färg i formerna på någonting! Nej, nog får han ännu äta mången brödkaka, innan han kan dra ett enda penseldrag som Schackspirs. Och ändå vill han ha trettiofem riksdaler! Å ja, han är så fördj-d av högmod, att jag spår, att släkten hans, om han har någon, en vacker dag får lösa in honom på Danviken... Men hör på, Malla, nämnde du intet om hans oanständiga uppförande i går?»
»Aldrig ett ord!»
»Nå ja, för dig kan tystnad passa», sade fru Norman med en ton av skarp överlägsenhet, »men icke för mig, för mig, som först och främst är Lucies mor Lucie, den han är så kär i, att han skulle slicka sig om fingrarna, om han bara fick kyssa hennes skoband - och sedan som ägarinna av detta stånd, vilket ofta varit den krypskytten, den väderhanen, till stor nytta. Jag är alldeles tvungen, förstår du, att upprätthålla min reputation och mitt stånds värdigllet och måste därför tukta honom efter förtjänst.»
»Då inser naturligtvis vad bäst är!» inföll hovmästarinnan undfallande. »Han såg annars riktigt sjuk ut i dag, mycket blekare än vanligt; och om jag ej tog fel, knep han bort en tår ur ögat, när jag hängde upp tavlan. Han bad mig att jag för all del icke måtte hänga den för långt ut.»
»Det tror jag hjärtans gärna!» skrattade fru Norman i bästa lynne. »Det är bra påtagligt att högmodet och behovet inte vill samsas. Ingen skulle se tavlan, kan tänka. Vi skulle ändå sälja den så fort som möjligt! Men mitt i förtreten skall jag nu hänga den utanför bland det sämsta skräpet; det skall svida i själen på honom, då han kommer igen.» Och med innerlig skadeglädje tog fru Norman en stol, ryckte ned tavlan och satte upp den utanför dörren på ett smalt köksskåp.
»Nu ska vi passa på, när herr notarien kommer!» sade hon och ställde sig med ansiktet inkilat bland böjningarna på ett ärgigt valthorn, som hade sin plats i fönstret. »Men sch... sch... tyst - håll, vänta litet... här ha vi, min liv och själ, notarien. Kan man se, så han loverar och plirar till höger och vänster! Jo jo, han aktar väl på att ingen bekant skall se honom smyga hit. Men det är visst rent farvatten. Han skjuter på med full fart. Hå, hå, hå, nu må jag min själ skratta! Han varsnade skylten, som jag hängt på skåpet. Det gör gott: sådarnt läder skall sådan smörja ha!» Och nu steg fru Norman ned från sin upphöjda plats och trädde med sitt kopparfärgade ansikte, för tillfället schatterat med gröna ärgstrimmor från valthornet, emot notarien, som just inkommit i ståndet, där han hälsade ägarinnan med en artig, nästan ödmjuk bugning.
»Å, tjänarinna, tjänarinna! Var så god och tag fram lorgnetten, annars kan visst ej herr notarien känna igen så simpelt folk som jag och min systerhovmästarinnan här, Lucie inte att förtiga, fast hon ej är här, utan nu som bäst gör sin toalett... Jaså, att herr notarien blivit så närsynt! Jag beklagar att synen var så klen i går eftermiddag. Vad slags ögonvatten begagnar herr notarien för sin åkomma?»
»Jag förstår ej, min bästa fru Norman!» sade notarien och bemödade sig att synas mycket förvånad.
»Med herr notariens goda minne kan det visst inte komma i fråga att ej förstå!» återtog fru Norman, knipande på munnen och nigande den ena gången efter den andra med försmädlig artighet.
»Jag bedyrar, att jag icke begriper det ringaste.»
»Är det så», utbrast den retade frun, som icke längre uthärdade med sin roll, »är det så, att herrn ej förstår en få pik, så får jag säga rent ut att han just är en riktig stackare, som vill hänga i svansen på de förnäma, fast han inte får något fäste! Jo, det är just hyggligt att så bemöta hederligt folk, folk, som femton gånger kunde lösa honom från gillstu'n och som på köpet räddat honom ur händerna på slottskanslibetjänterna! Men i stallet är han skamlös nog att uppendagat neka, och det mitt i synen på mig.»
Fru Norman, som gradvis höjt sin röst, hade nu uppnått en skarpt skrikande diskant, varemot notarien, lågande av harm, blygsel och förtvivlan att någon förbigåerlde kunnat vara vittne till hans för nedring, ideligen viskade: »För allt i världen, min bästa, käraste fru Norman, var så obligeant och tala mindre högljutt!» Och varje upprepad bön åtföljdes av den mest bevekande pantomin med händer, fötter ögon och läppar.
Om den uppretade klädståndsfrun åtminstone kastat en blick på notarien, där han stod skuggad, så gott det lät sig göra, under en gungande sträcka av gamla kattuns- och bombasinsklänningar, skulle det kanhända varit möjligt att hon låtit beveka sig av det ångestfulla uttrycket i hans av rodnad och blekhet ömsom skiftande ansikte, men nu ville notariens onda stjärna att hon, genom hans bemödande att dölja sig, blev ännu mera uppretad; och därför, långt ifrån att sänka rosten, skrek hon ännu tapprare, i det hon med båda händerna i sidorna ställde sig mitt framför honom:
»Jaså, han tänker, att jag låter lära mig fasoner av er; sådan där fattiglapp, som är tvungen att sälja den ena rocken för att betala något på den andra - jo, det är just den rätte, en, det! Min själ och gud, vore det ej bättre att han själv lärde sig folkvett, men en sådan högmo... Tjänarinna, tjänarinna! avbröt fru Norman hastigt forsen av sin egen vältalighet och trädde med en artig nigning ut på tröskeln till ståndet.
Den stackars notarien var nära att kvävas av den förfärliga ångesten att fru Norman skulle förråda honom. En iskyla smög utefter ryggraden, medan hjärtat klappade av feberhetta, och utan att äga eller hitta på någon bättre resurs, intrasslade han huvudet och övre delen av kroppen i de unkna klädningarnas veck. Men, nådiga makter, vem skyddade stövlarna? troligen kunde de ses av den unga, vackra flickan, som nyss stannade framför ståndet.
»Kors, se lilla, söta nådig fröken!» sade hovmästarinnan, som stod mitt på tröskeln och nu, liksom alltid, råkade i förtjusning, då hon fick se någon länk av L-ska huset, där hennes man varit ett slags allt i allo, även förestyr för den inre ekonomien och betjäningen, och där han gift sig med henne, som både före och efter denna tilldragelse innehade en hushållerskas värdighet inom nämnda släkt.
Den ifrågavarande unga fröken, vilken såsom barn sett fru Malla Fågelkvist i sin nåidge onkels hus, gick aldrig utför Köpmangatan utan att stanna och vänligt nicka, stundom prata några ord med hovmästarinnan, vilken i hennes minne alltid förenade sig med hallonkräm och pannkakor.
»Det var en syperb tavla», sade unga fröken och stannade på ett par stegs avstånd, »den är alldeles ny! Var har fru Norman kommit över den?»
»Å», svarade klädståndsfrun med en mystisk blick och ett ännu mera mystiskt leende, »det är en egen historia min själ och gud, rätt kostelig!»
»Om jag kunde vrida nacken av den avgrundsanden», väste notarien, bitande i de av luftdraget fram och åter förda klädningarna, för att hålla dem i styr.»
»Hon är i stånd att peka på mig, den - den...» Han fann ej ord för sin ångest, men han förebrådde sig livligt att han, eftergivande för sitt vanliga, olyckliga högmod, vågat reta en sådan bekantskap. Och i sin själs vånda gjorde han det dyra löftet, att om han än träffade fru Norman på självaste Norrbro, han måtte då vara i vilket sällskap som helst, skulle han likväl hälsa på henne.
»Är det en historia därvid?» upprepade fröken och kastade sina ögon på hovmästarinnan, vilken med vida mera grannlagenhet än man kunnat vänta, hastigt yttrade: »Det finns, gunås, många saker i ett klädstånd, nådig fröken lilla, som hava sin egen historia. Ingen är glad att skiljas vid sitt.»
»Men högmod och fattigdom, det passar ej mer ihop», inföll fru Norman, »än med respekt till sägandes...»
»Vad är priset på tavlan?» avbröt fröken. »Hon är verkligen för god att stå här.)>
»Det går an att strax uppgöra affären!» yttrade fru Norman med en röst, som icke det ringaste dolde hennes elaka triumf. »Herrn, som äger tavlan, har nyss burit henne hit. Han står där borta och roar sig med att bese mina gamla klädningar! Behagar fruntimret...»
»Jag kommer igen i morgon!» sade fröken brådskande och avlägsnade sig med en flyktig hälsning.
Det var klart, att hon, följande riktningen av fru Normans ögon, fått en skymt av de under en utbredd kjortel framstickande fina stövlarna och lika klart, att denna ledsamma upptäckt jagat henne på flykten.
Nu kunde notarien åter få andas. »Vilken ängel av barmhärtighet», tänkte han om fröken, »vilken trollpacka!» om fru Norman.
»Nå, stig fram nu!» sade den senare skrattande. »Det kan vara pliktat nog för den här gången. Lägg bara minnesbetan på minnet till härnäst... Vad skall tavlan kosta?»
»Jag skall uppskriva priset och skicka hit bud i afton!» Dessa ord utstöttes av Wetterkvist, i det han med två språng var ur ståndet och ute på gatan, där han gjorde sig ett ytterligare löfte, det nämligen, att aldrig, hända vad som helst, sätta sin fot inom den skärseld, han nyss undsluppit.
Den upprörde unge mannen sprang mera än han gick, tills han uppnått den trångaste och otrevligaste delen av Tyska prästgatan, där han hade sin bostad i en liten vindskupa flera trappor upp. Redan hade han denna anspråkslösa fristad i sikte, redan tänkte han med en viss naturlig njutning på trösten att få vara ensam med sina känslor, sin oro och sina bekymmer, att få rigla in dem med sig själv inom den för främmande blickar väl slutna dörren, då han just med sin vanliga otur stötte på kungl. sekter Rosell.
»Vad tusan står på?» Jag trodde du ärnade springa omkull mig!» utbrast kungl. sektern och fattade utan krus sin motsträvige vän under armen. »Har du fått underrättelse om något arv, har du lyckats få förläggare till dina dikter, eller har du kanske slutat den där tavlan, varigenom du tänkte skörda odödlighet, då den blev uppsatt på målareexpositionen?
»Det är ingenting - vad skulle det vara? Men jag har bråttom, släpp mig!» Och notarien vred sig som en mask undan kungl. sekterns vänfasta och stadiga armtag.
»Icke tid, säger du? Man har alltid tid för sina vänner. Men hör på nu, var förnuftig! Du lär bo någonstädes i ett av de där mumielika nästena; låt mig gå med dig hem, så skall jag ge dig goda råd, ifall du är i bekymmer. Goda råd äro mera värda än pengar... Se så, intet krus med en gammal kamrat, som känner affärerna... Var ska' vi nu gå in?»
»Vi ska' ej gå in alls! Jag bor icke här.»
»Jo, min själ, bor du icke på Tyska prästgatan, det har jag fått veta i ditt förra logis, och det är ganska enfaldigt att du vill skjuta ifrån dig en vän, blott för att betaga honom en misstanke, som du i stället styrker genom din vägran.»
»Tänk vad helst du behagar, men lämna mig ifred!» sade Wetterkvist och sökte med en ytterligare ansträngning slita sig ifrån den ovälkomna deltagaren i hans bekymmer.
»Jag borde så!» yttrade Rosell allvarsamt, »om jag icke tyckte det vore synd att helt och hållet överge dig för ditt olycksaliga och befängda lynne! Rent ut sagt, gick jag för ett par timmar se'n förbi fru Normans klädstånd och såg den... lika mycket, nog hade hon - ja ja, icke fru Norman heller: du vet vad jag menar - nog hade hon bättre prytt den plats du ärnat henne, eller hur, skulle hon ej tagit sig ganska bra ut på expositionen? Men hör nu på ett förnuftigt förslag! Jag har en god vän, som mot små hypotek hjälper folk ur klämman. Är du nöjd därmed, så skall jag ta tavlan och göra upp affären, ty i alla fall är det väl mera honett, om hon befinner sig i en privat samling i gott sällskap, än att hon hänger utanför ett klädstånd. Tusan hakar, att man kan vara så renons på både smak och omdöme, när fråga är om blott affärer!»
»Jag tackar för din goda vilja, men jag har redan köpare!» svarade notarien stolt och icke utan möda bekämpande den dubbla harmen, att se sitt utblottade tillstånd förrått och tillika få en läxa för brist på omdöme. »Du är mycket tjänstaktig», bifogade han med ett slags förbindlighet, »men du skulle ännu mera höja värdet därav, om du lät mig sköta mig själv, till dess jag begärde hjälp.»
»Nå, så sköt dig själv, din högmodige ärkenarr, sköt dig själv - det skall bli dag och stunder, innan jag erbjuder min tjänst!» Och mumlande något, som notarien, till lycka för sin finkänslighet, ej hörde, gick kungl. sektern ifrån honom med utseende av en man, vilken kunnat disponera tunnor guld.
Några ögonblick, sedan Rosell avlägsnat sig, förblev notarien
stående stilla med handen över ögonen. Det tycktes som han stred med
sig själv antingen han skulle gå efter kungl. sektern eller låta det
stå till. Förmodligen beslöt han det senare, ty hastigt gick han in i
ett närbeläget hus och ilade uppåt trapporna till sin vindskupa, dit
vi skola göra honom sällskap.
