Kamrern hade nyss hemkommit från sin anspråkslösa middag och stod just i begrepp att skjuta från skärmen och inträda i sängkammaren, då ett lätt och hastigt slag på dörren tillkännagav närvaron av någon närmare bekant.
»Fan till spring - man får då aldrig vara i fred, ej ens så länge man sover!» mumlade den besvärade värden, i det han lät den redan till hälften pådragna nattrocken lämna plats åt en gammal blå frack, vilken enkom för påkommande extra fall hängde på en spik vid skärmen.
Det knackade för tredje gången, innan alla nödiga förberedelser blivit tagna för att insläppa den enträgne.
»Dra åt häcklefjäll!» utlät sig kamrern nu i ett mera tydligt språk och sparkade förargad åtskilliga lösa persedlar inom skärmens välvilliga hägn. Härefter gick han att öppna dörren för den ovälkomna gästen, vilken ej var någon annan än kungl. sekter Rosell.
»Jag hoppas, min bäste kamrer Lassman, att jag icke kommer olägligt!» sade den artige kungl. sektern och skakade med mycken hjärtlighet kamrerns hand. »I så fall var uppriktig! En ung man som jag kan komma tillbaka, i händelse något hinder möjligtvis...» Rosell dröjde litet, för att lämna hela fortsättningen åt sin värd.
»Å, just intet hinder: jag ärnade bara taga min middagslur - men var god och sitt ner! Varom är frågan?»
»Det behöver väl icke vara frågan om någonting alls», yttrade Rosell med en artig bugning, »för allt titta upp och se åt huru herr kamrern befinner sig. Men för i dag nödgas jag likväl erkänna, att jag därjämte har ett litet ärende.»
»Det trodde jag nog!»
»Saken är», återtog Rosell, utan att i minsta grad visa denna besvärade min eller detta egna behov att sönderbråka hatten, som ofta utmärker dem, vilka vilja låna penningar. »Saken är, att jag till i morgon har en förfallen skuldsedel på hundra banko att betala och att kamrern skulle göra mig en reel tjänst genom att på några månader, ett halvt eller helt år, försträcka mig nämnda summa.»
»Hm», sade kamrern med ett eget, tämligen uttrycksfullt leende, »det är ej fullt fjorton dagar ännu sedan kungl. sektern betalte in till mig samma lån, och att redan nu komma tillbaka...»
»Ja, jag medger att det är verkligen något närgånget, men nöden har... herr kamrern känner det gamla visa ordspråket. Nog, som jag vant mig vid att vara strängt punktlig i alla mina affärer, måste jag skaffa penningar till i morgon.»
»Ja, ja, det vore skam att påstå annat, än att icke kungl. sektern är ordentlig med inbetalningarna, men denna gång är jag ändå utan råd, emedan jag i går gjorde en större affär, som medtog alla mina kontanta tillgångar.»
Nu var saken emellertid sådan, att kungl. sektern ovillkorligt måste ha de nyss inbetalta penningarna tillbaka, av orsak att han, för att stadfästa sin kredit hos kamrern, lånat summan av en vän, som skulle resa dagen därpå, och vilken Rosell för intet pris ville strandsätta. Dessutom syntes det kungl. sektern som kamrern borde vara fullt belåten, då han i hela fjorton dagar fått ha penningarna i sin ägo.
»Min bäste kamrer, förb... mig jag vet vad jag skall ta mig till, om ej herr kamrern har den artigheten att låta beveka sig!»
»Hm!»
»Jag hoppades, att den noggrannhet, jag hittills sökt visa, hade rekommenderat mig hos herr kamrern. Dessutom, om herr kamrern behagar fästa ögonen på det här papperet, befinnes borgen av utmärkt pålitlighet.
»Hm, ja... men...»
»Jag kunde väl kasta mig i händerna på en penning jude, men jag har en instinktartad avsky for detta slag av Abrahams barn.»
»Jo, jo, de äro min själ icke för goda!»
»Kortligen, min bäste kamrer, min ställning är högst kinkig. Om jag ej kan skaffa summan, skulle jag narra en vän, som hade det förtroendet att låna mig sina respenningar, och hellre än jag gör det, vill jag göra vad som helst. Men jag ser», fortsatte han i den mest övertalande ton, »att något förtvivlat steg icke är av nöden. Herr kamrern låter beveka sig och har ett för ömt hjärta att kulma se en ung, ordentlig man råka i klämman, då han genom en enda vridning i nyckeln till det där låset kan dragas därur.»
»Nog lägger kungl. sektern sin ord bra, den konsten kan han», sade kamrern med en litet försmädlig min och gjorde åtskilliga svängningar omkring rummet, varvid likväl endast den blå frackens svängande skört hade någon gemenskap med pulpeten. »Utom dess», härvid antog kamrern ett visst värdigt allvar, »har jag aldrig penningarna inne över fjorton, ibland åtta dagar, innan kungl. sektern vill låna dem på nytt. Jag börjar rätt nu tro...»
Längre kom kamrern ej, ty nu var det Rosells tur att antaga en förnärmad värdighet. »Jag skulle tro», yttrade han, »att det bör vara alla fordringsägare nog, då deras utlånade penningar inkomma på dagen. Om de sedan ytterligare vilja utlåna summan, beror naturligtvis på dem själva och, efter vad jag förmodar, på det rykte för ordentlighet låntagaren har att förete.»
Det låg något manligt bestämt och ändå övertalande i denna korta förklaring, framförd i en ton, som av Rosell så sällan begagnades, att den verkligen på kamrern hade den beräknade och lyckliga verkan att han, efter ett noggrant besiktigande av det omnämnda papperet öppnade den lilla pärlfärgade, av bläckfläckar marmorerade pulpeten.
Sedan saken hunnit till denna punkt, andades vår kungl. sekter mycket lättare. Kamrern åter drog ett djupt andetag, då han genomtummat den bestämda summan och räckte den åt Rosell, i vars tunna plånbok den hastigt försvann. Såvida kamrerns övade och skarpa blick ej bedrog sig, var det endast en stackars enslig adertonskilling, som inväntade de gu]a och gröna notabiliteternas ärade sällskap.
Då reversen blivit behörigen daterad och av kamrern inlåst, ansåg gubben saken vara slutad och tänkte just önska kungl. sektern en god middag, då denne till hans synnerliga förvåning, att icke säga missnöje, helt förtroligt tog plats i soffan, med försäkran, att det under denna kvalmiga tid på dagen verkligen vore en vällust att få vila i ett så svalt rum som herr kamrerns lilla trevliga förmak.
»Jag tänkte kungl. sektern icke spisat middag ännu!» yttrade kamrern i en föga inbjudande ton.
»Värmen förtager hungern. Jag åt utom dess en ypperlig frukost på Blå Porten, och om det icke generar Herr kamrern, så tar jag mig friheten dröja kvar en stund för att språka litet.»
»Det är ganska artigt, mycket artigt», menade kamrern, »men olyckligtvis är det vid den tiden, då jag tar min middagslur, och en gammal man som jag har svårt att frångå en så kär vana.»
»Min allra bäste kamrer, ingenting i världen är billigare, än att man njuter all bekvämlighet hemma i sina egna rum. Jag har för ingen del brått, och med herr kamrerns tillåtelse tar jag under tiden också en liten lur här på soffan.»
»Vilka oförskämda gökar de här unga karlarna nu för tiden äro!» klagade kamrer Lassman inom sig, men nödgades likväl finna sig, emedan kungl. sektern redan utsträckt sin lekamen på soffan »för att», såsom han sade, »uppmana sin värd att icke onödigtvis krusa.»
Då saken sålunda icke kunde hjälpas, tog kamrern sitt parti, stultade av till skärmen, upphängde den blå fracken på sin vanliga spik och inträdde därefter i det allra heligaste, sedan han likväl förut känt efter att nyckeln till triangeln vilade i hans västficka. Kort därefter förkunnade andedräkten att han insomnat.
Medan herr Lassman njöt behaget av en ljuv vila, låg kungl. sektern och slogs med myggen och flugorna, vilka senare gjorde stora utvandringar från de rymliga springorna i skänken under bokskåpet.
»Far till häcklefjäll, flugor!» mumlade Rosell, under det han kastade sig från ena sidan till den andra, oupphörligt fläktande med näsduken. »En myrstack», tänkte hab, »har ej flera myror, än det här gemena kyffet har mygg och flugor. Jag undrar just hur länge gubben behagar att sova - men lika mycket, vaknar han bara vid gott lynne, så är den här pinan icke för dyrköpt... Tyst, talar han ej i sömnen?» Rosell lyssnade med spänd uppmärksamhet och uppfattade några avbrutna ord.
»Trettio års ensamhet» - en lång, uthållande snarkning - »beslut... fasta, oryggliga beslut... mina återståen...» här dämpades fortsättningen i en torrhosta, och kungl. sektern förnam ingenting vidare.
De utan sammanhang utstötta meningarna hade likväl i kamrer Lassmans drömmar ett ganska klart samband med några andra, vilka fullbordade konceptet till din för Dagbladet bestämda annonsen om en äkta hälft. Som Rosell emellertid var långt ifrån att ana det kamrern umgicks med dylika, mot dess familjs förhoppningar konspirerande tankar, gav han de yttrade orden en helt annan betydelse: han ansåg dem nämligen tillhöra formuläret för kamrerns testamente, och dessa uppbyggliga tankar betraktade kungl. sektern såsom ganska gynnsamma för det allvarsamma projekt, varom han själv ämnade giva en halv vink.
Vid första klämtslaget till 4 vaknade kamrern, emedan han i mera än tjugu år vaknat på samma tid. Strax därefter såg Rosell en liten flik av nattmössan och ett stycke av armen sticka ut på sidan om skärmen, den blå fracken blev indragen och snart visade sig herr Lassman i fullständig toalett och med en ganska fryntlig uppsyn.
»Jag bedyrar», ropade kungl. sektern mot honom och antog ett utseende av den trevligaste belåtenhet, att jag aldrig i hela mitt liv sovit så gott, men den här soffan har också något verkligen magnetisktinfernaliskt!» tillade han i tankarna.
»Fägnar mig att höra det kungl. sektern är en vän av gamla tidens möbler!»
»Men jag erinrar mig», sade kungl. sektern, avbrytande samtalsämnet, »att jag i söndags såg herr kamrern med fyra fruntimmer ge sig av på lustfärd. De gamla ungkarlarna ha ändå sina förmåner!»
»Å, den förmånen var ej så särdeles stor, skulle jag tro. Utom Lisa Norman och unge Ficker var det bara tre gummor - mina kusiner, gud nås!»
»Jag har den äran att känna fru Norman, ett vettigt och trevligt fruntimmer.»
»Hm, vad trevligheten beträffar, hjälper det sig nog, men vettet lämnar jag åt sitt värde. Åtminstone vet jag, att hon icke ådagalägger stort av den varan i sättet att uppfostra dottern.»
»Min bäste kamrer, i den vägen får man icke vara för sträng mot fruntimren! En mors ömhet övergår oftast i svaghet. Men mamsell Norman förekommer mig att vara ett ganska intagande ungt fruntimmer.»
»Å, ja, när hon icke är full av kapriser, så är det allt en rätt söt flicka, men bortskämd.
»Det ger sig väl med tiden.»
»Kommer an på om hon får en man, som kan hålla henne tummen på ögat, ty det behövs, min själ!»
»Kärlek och tålamod anser jag för mera säkra ledare i den vägen... och jag tror, att hennes man blir ganska avundsvärd!» bifogade Rosell i en ton, varuti skämt och allvar så noga var avvägt, att det kunde uttydas på båda sidor och som i alla fall gav kamrern en liten vink om att han möjligen hade nöjet tala med en hugad spekulant.
»Hon behöver en man som har friskt med pengar!» svarade gubben Lassman, och något i rösten lät förmärka att han väl varseblev kroken, utan att likväl visa ringaste lust att nappa på den.
»Om hon lär sig älska sin make» - Rosell faml här tjänligt att antaga en viss ömhet i uttrycket - »så skall hon säkert med nöje dela varje lott han kan bjuda henne.»
»Hm, jag tvivlar mycket därpå!»
»Dessutom påstås det, att mamsell Norman är sin aktningsvärde morbrors gunstling och att han umgås med vissa tankar, som...»
»...som, min liv och själ äro rakt stridande mot vad kungl. sektern inbillar sig!» avbröt kamrern, blodröd i synen.
»Jag - jag inbillar mig naturligtvis alldeles ingenting!» sade Rosell med mycken kallblodighet. »vi tala ju bara i allmänhet.»
»Åja, i allmänhet, jag förstår nog sådana finheter. Men för att med ens göra klart spel, får jag upplysa, att min egendom aldrig blir något bidrag för att gifta bort flickan. Vill någon ha henne för sin egen del, så gäma för mig, men själv hoppas jag få leva tills jag tröttat ut tålamodet på alla dem, som av min död vänta någon vinst.»
»Måtte herr kamrern leva ännu ett halvt århundrade! Jag bedyrar heligt, att jag vid allt detta icke begriper vad som retat herr kamrern mot mig. Men det vet jag, att om det är någon misstanke att jag här talat å egna vägnar, så är det ett stort misstag. Jag blev för tvenne år sedan förlovad med en flicka i Östergötland...» - vilken efter ett halft år slog upp med mig och gifte sig med en annan, kunde han hava tilllaglt, men glömde för tillfället den lilla omständigheten.
»Förlovad - hm, verkligen?» Kamrern blev riktigt överraskad av misstaget. »Kan man tro, så de unga herrarna se sig till godo! En rik flicka kanske?»
»Enda dottern till ell stenrik brukspatron! Då vi blevo förlovade, påstods icke allenast i allmänhet, utan min tillärnade svärfär gav mig själv en vink om att jag skulle erhålla allra minst en och en halv tulma guld i hemgift.»
»Vackert, ganska vackert! Jag förstår bara icke att kungl. sektern ej redan är gift man?»
Rosell drog på axlarna. »Min fästmö, så vitt jag minns, är just ingen skönhet, och dessutom vill jag gärna ha mig en tjänst först.»
»Förståndigt tänkt, just som alla ungkarlar borde tänka. Det lär, min själ, icke heller vara så rart att taga allting ur hustruns händer... Men jag är ledsen, att ej kunna bjuda en kopp kaffe på middagsluren! En stackars gammal ungkarl som jag har ingen, som tillreder några bekvänlligheter åt sig.»
»Om herr kamrern ville tillåta mig att för den här gången uppvakta, skulle jag föreslå att vi gingo utåt Djurgården och toge vårt kaffe! Middagen har jag alldeles sovit bort.»
»Mjuka tjänare, efter kungl. sektern är så artig, så varför icke!» Och sedan kamrern mellan lakanen i triangeln framtagit sin spatserrock, en buteljgrön syrtut - vid den period, vi göra dess första bekantskap, ännu bara barnet: endast tre år gammal - och högtidligt iklätt sig densamma, anträddes färden, som det ville synas, med ömsesidig tillfredsställelse. Då herrarna sent på aftonen återvände, stod den slipade Rosell så högt i gubbens ynnest, att om huvudsaken än misslyckades, en angenärn bisak likväl blivit beviljad, vilket senare med skäl kunde slutas av den belåtna uppsyn, kungl. sektern visade, då han andra morgonen gick från kamrern och oupphörligt lät handen leka i bröstfickan.
För Rosells känslor, ifall man skulle tala om dem, betydde en överändakastad giftermålsspekulation ej särdeles mycket, blott man kunde räkna något slags vinst därvid. I alla händelser var hans tycke för Lisa Norman icke synnerligen allvarsamt, varför han utan minsta svåra strider beslöt att trösta sig för det avsikten att göra henne till sin lyckliga hustru strandat på kamrerns egoistiska motsträvighet att ej göra henne till arvtagerska.
»Man måste finna sig och i alla händelser alltid draga bästa
möjliga parti!» sade Rosell med sin vanliga lätthet, då han från
kamrern gick att uppsöka några muntra kamrater, vilka beredvilligt
hjälpte honom att vid en väl arrangerad middag lätta på bröstfickans
flyktiga innehåll. Det var ett utsäde i smått för kommande skördar,
när gästerna i sin tur voro vid kassa.
